KoIncidenter

Dunny 2010

2010-08-19T14:33:00.004+02:00

Nya Dunnys! Och 2010-serien verkar vara precis lika grym som typ alla andra dom släppt hittills. Jag börjar undra om Kidrobot någonsin kan göra fel. Nej, det verkar inte så. Bilderna är från Vinyl Pulse.

Mmmm titta på den genomskinliga i andra raden. Den faller mej verkligen i smaken. Inte nog med den är svart och röd...den är GENOMSKINLIG. Smarrigt. Den med ballongen är också läcker. Och...och...allihopa typ. :)

Vänta... den i mitten i andra raden. Den känns bekant. Den påminner mej om...

TECHNOVIKING!!! (spola till 0:40 för att se honom...)

Svårfångat på foto...

2010-07-23T10:38:00.000+02:00

Från Aftonbladet.se idag.

Hittat.

2010-07-21T17:11:00.003+02:00

Bara så ni vet. Här ska jag plugga:

Och här kommer jag att bo:(klicka på bilderna för att se ordentligt)

Och allt om bara några veckor. Wheeee!

I love the smell of vinyl...

2010-07-15T00:14:00.022+02:00

När man öppnar foliepåsen i en blind box så kommer en puff av den där doften. Badboll. Genomskinlig duschgardin. VINYL. Och det är underbart!

I söndags åkte jag och min käre bror till butiken Rotofugi i Chicago och raidade stället. Det är en jättemysig liten butik som är fullproppad med plushiesar, böcker, t-shirts och så förstås vinylisar - stora som små och blind boxes. De har även ett galleri där olika konstnärer ställer ut, och i butiken har dom några målningar från tidigare vernissager. Personalen var jättegulliga dessutom. Dom säljer via hemsidan också - men jag tippar på att det är svindyrt att beställa från Sverige.

Vad fick följa med mej hem då? Jo, en Dunny från Dunny Fatale serien (som designats av tjejer allihopa - och är verkligen asgrymma!). Jag hade en redan, som jag inhandlade på en seriebutik i Evanston, båda visar jag upp här.

Den till vänster är designad av Kathie Olivas, och finnes i 2/25 askar. Närbilder (klicka på dem, vettja!):

Den andra designades av Julie West. Den här tycker jag är helt underbar! Den passar dessutom väldigt bra ihop med den ovan. Hon är också en 2/25.

Det finns även en tredje Dunny ur denna serie i min 'haul', som kommer att öppnas av Lemuren när hon får den!

Jag hittade även blind boxes innehållandes karaktärer från Futurama! Jag och brorsan har tittat rätt mycket på det om kvällarna under min visit, så självklart ville jag ju ha en figur! Han köpte två och jag en. Vi hoppades båda på en Dr. Zoidberg (eller kanske en Bender). Jag fick en Mom, vilket är också kul, förstås. En ondskefull liten tant...

Min bror fick också en Mom, samt Fry. De bor numera på hans kontor.

Vad mer fick jag med mej hem från Rotofugi? Jo, en ny Scarygirl ur Swamp Folk-serien. Som jag har längtat efter en ny Scarygirl! Jag tycker verkligen om Nathan Jurevicius stil och alla figurer ur denna serie är helgrymma! Extra glad var jag när jag öppnade min och fick se att jag dessutom fått en chase (vilket är vad man kallar en okänd design av figurerna, som visas som en siluett på asken där man ser de andra figurerna). I mitt fall var det en repaint av Ghost Squid, och hon är så ovanlig som 1/32. Men visst är hon läcker?
Huvudet kan man sedan avlägsna, och då ser man vad Ghost Squid egentligen är:
En bläckfisk som bär en mask! Creepy.

Även i detta fall är det en oöppnad Scarygirl ask som kommer att gå till Lemurski. Vi har båda en särskild plats i våra hjärtan för Scarygirl. Kan det bero på att det var dessa som var våra allra första samlarvinylisar?

Jag hittade också en button pin som jag inte kunde motstå. På den står det 'I (hjärta) kicking ass'.

Och så blev det NÄSTAN en större, icke-blind-box figur designad av Julie West, Tweet. Jag menar, titta. Hur söt får man bli?

Fler bilder ser ni HÄR. De små fåglarna är lösa, men sitter fast i hatten med magneter. Tweet har även en syster som heter Bumble, och har en bikupa på huvudet med jättesöta små humlor som sitter med magneter. Det fanns även en liten artbook med Julie Wests sockersöta illustrationer. Misstänker att jag funnit en favorit bland vinyldesigners! Tweet och Bumble var nedsatta till $15, vilket jag tycker är ett bra pris. Men jag satsade på mina älskade blind boxes istället. Jag ångrar liiiite att jag lämnade kvar systrarna Candy, men ibland måste man hejda sej. Jag ska ju få med allt hem också. Men man kan ju alltid önska sej till födelsedagen eller Jul!

Ja, så det var allt jag hade för denna gång. Avslutningsvis: här får ni ett par artsy-fartsy bilder på min squiddy:

"Puuh! Ni aaaaanar inte hur varmt det är inne i den där masken asså..."

PS. Jag har blivit antagen till Linköpings Universitet! Så nu ska Kossan bli förskollärare. Och flytta till Linköping. Det ni!

PPS. Jag har piercat näsan. GRYMT. Hade värsta söta killen som gjorde det, och han var jätteduktig och snäll dessutom! Jag rekommenderar varmt The Alley om ni är i Chicago och ska sticka hål i er för utseendets skull...

Kärlek..

2010-06-26T18:11:00.004+02:00

...är en chihuahua i soffan. :D

Brorsans lilla Mickey. Han är min man! Trodde inte jag gillade småhundar direkt, men den här lilla killen har bevisat att dom är underbara...

Bara så ni vet så kom vi fram till Evanston till slut! Har inte haft tid att blogga så mycket (det blir liksom fullt upp med båda ungar och allt som vi vill göra). Jag återkommer när jag har något nördigt att tillföra (ja jag menar förstås efter jag har fått chans att besöka några seriebutiker...)

Kossan ser rött...

2010-06-16T12:56:00.000+02:00

...och är föga imponerad.
(klicka på bilden för att se kaoset i större detalj...)

Min dag, kortfattat:

0300: Uppväckning efter en sömnlös natt.

0340: Avgång mot Arlanda.

ca 0500: Vi anländer på terminalen.

En stund därefter: Efter upprepade försök att checka in vid självbetjäningen för e-biljetter uppsöks personal och vi får reda på att vår flight till Amsterdam är inställd på grund av SAS piloternas strejkande. Men vad kul!*

Efter en stunds irrande ställer vi oss i en evighetskö mot ombokningsdiskarna. Pappa försvinner iväg, antagligen för att använda sina yakuza-metoder** på någon stackars SAS-anställd så att vi kommer iväg. Jag och mamma står kvar i evighetskön. En och en halv timme senare har vi flyttat oss ca 10 meter framåt, och kön bakom oss har blivit till världens största kringla runt terminalen. Men då kommer pappa med ombokade biljetter till i morgon (samma tid, så det blir en tidig morgon till...).

Strejken ska i alla fall vara över innan dagen är slut, är det sagt.*** Men jag är ändå på fruktansvärt dåligt humör nu, och är så trött att jag snart smäller av. Ni kan väl hålla tummarna för oss så att vi kommer iväg som vi ska? Förhoppningsvis kan jag uppdatera er imorgon eftermiddag med en bild på O'Hares ankomstterminal däruppe istället... ;)

* Självklart är jag ironisk...

** Nej, jag menar förstås att vi fick nys om att folk med Guld kort på SAS får hjälp fortare. Pappa har förstås ett sådant efter mycket resande med sitt jobb, och blev ivägledd av en markvärdinna till en exklusiv kö... Men man kan ju alltid fantisera om att han kapade lillfingrarna av någon kontorssnubbe med sin katana...

*** Ja jag har varit arg på piloterna idag. Men de har rätt att strejka och jag tycker de har all anledning att göra så (läs mer om strejken här). Men jag ÄR sur på flygbolagen som inte bryr sig om sina kunder och informerar oss när de vet att detta är på väg att ske.

Dolla' dolla' bill, y'all

2010-06-14T15:44:00.006+02:00

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$

Gissa vem som just varit på banken och växlat dollar inför USA-resan!

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$
(Ja, om ni undrar...det blev lite mer än EN 20-lapp...men orka posera med alla pengar jag äger liksom...)

Zorn & Dirna: Recension

2010-06-13T14:52:00.008+02:00

Som utlovat kommer nu ett inlägg! För länge, länge sedan plockade jag hem ett par serieböcker från Eskilstuna Stadsbibliotek. Ett av dem var Dracula, vars mindre entusiastiska recension ni kan läsa här. Och så de två första volymerna av Zorn & Dirna som heter #1: Valsverken och #2 Kronprinsen och Räven.

Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget. Inlägget saknar bilder, men det kan hända att jag lägger in några senare (är utan scanner just nu).

Historien utspelar sig i en fantasy värld som ser lite medeltida ut. Döden har besegrats och fängslats i en magisk spegel, enligt legenden. Detta har fört med sig att varken människor eller djur dör på naturligt vis...de lever och ruttnar tills de faller isär, skickas till avrättningsfabriken 'valsverket' där de halshuggs - eller dödas av inhyrda män. Men de små syskonen Zorn och Dirna visar sig ha kraften att döda med en enkel beröring, om de samarbetar. Vilket förstås drar till sig olika intressenter - både goda och onda.

Jag ska inte säga så mycket mer om själva historien än så. Det är en intressant premiss för en story, och det känns verkligen lyckat. Trots det att barnen inte är särskilt utvecklade karaktärer kan jag tycka; Dirna är lite ondskefull och kavat medan Zorn är lite snällare och barnsligare, men de verkar inte ha några verkligen speciella särdrag. Däremot är figurerna runt dem desto roligare: vi har bödeln som innehar tusentals själar från alla människor han avrättat i valsverken (och dessa kommer förstås fram rätt som det är - han är som en extremt fall av multipla personligheter), en mystisk och sadistisk kronprins som håller på att förruttna till både kropp och själ, och en blodtörstige och allvarsam hitman som verkar vara ute efter barnen - men vill han dem verkligen illa? Ibland är det okej att huvudkaraktärerna är lite halvtråkiga, om de i birollerna är desto mer galna och lyfter historien.

Storyn tar många roliga vändningar i dessa två volymer, och jag kan definitivt tänka mej att läsa vidare. Man vill ju veta hur det ska gå för barnen; två så här pass korta volymer är egentligen inte jättemycket att utveckla allt med, om nu serien inte bara är tre böcker förstås. I sådana fall blir jag besviken!

Och som serieskapare och illustratör måste jag förstås ge mig in på hur den är tecknad. Det är ett ganska cartoony stuk på personerna, vilket jag tycker verkar lite klassiskt för sådana här BD (franska) serier. Normalt är det inte något jag föredrar, men det var något annat som gjorde att jag tog hem böckerna: bakgrunderna. De är fantastiskt välgjorda och detaljerade. Och så är serien mästerligt färglagd. Varje ruta förmedlar en känsla av stämning med färgerna och skuggorna.

MEN en sak som är viktig att komma ihåg: trots att dessa böcker finns i tidningshyllan på t.ex Pressbyrån, jämsides både Min Häst och Herman Hedning så ska man inte missta sig. Denna serie är INTE barnvänlig. Den är makabert våldsam och full med gore. Inälvor sprutar hit och dit, och folk blir lemlästade rätt som det är. Jag skulle säga 16 årsgräns (i USA hade den fått 18 år skulle jag tro, men de är ju lite mer konservativa än vad vi är i vårt avlånga land.)

Allt som allt: en spännande och kul berättelse, och jag vill definitivt läsa mer!

Kossans slutgiltiga betyg: 4/5

. . . Hej. skäms

2010-06-12T15:56:00.002+02:00

Jaha så har det gått över en månad sedan jag uppdaterade... igen. Häpp.

Men jag har i alla fall gjort det lite snyggare häromkring på bloggen, som ni ser :D Jag är jättenöjd med Bloggers nya Design-komponent. Grymt lätt att göra det hela lite mer spännande att titta på.

Inlägg kommer snart, jag lovar. Hade sista dagen på min förskolepraktik igår, så nu har jag förhoppningsvis lite mer ork om kvällarna så jag kan ta tag i min lilla skrivhörna på nätet. Hoppas ni stannar kvar!

Å just ja...

2010-04-26T11:45:00.005+02:00

En sak till! Något som jag brinner för är ju urban exploration, eller utforskningen av övergivna platser (eller andra ställen som man egentligen inte får vara på, heheh). Och bland mina välbesökta länkar till sajter i urbex-temat finns reactor4.be. De som driver webbsidan har gjort flera resor till Pripyat, alltså spökstaden runt kärnkraftverket Chernobyl. Det är otroligt vackra men såklart sorgsna bilder i gallerierna, väl värda ett besök. Jag gillar särskilt filmen/bildspelet som gjorts med fotona och experimentell musik. Väldigt stämningsfullt och gripande (och är en bra snabblektion i olyckan om ni inte känner för att läsa en massa artiklar och försöka förstå alla strålningsformler och siffor...).

Men varför skriver jag om detta nu?

Är det nördigt? Ja, lite, om man räknar urbex, historia och fotografi som några av mina nörd-intressen. Och för att det här är min blogg, och jag får skriva om vilka konstiga random grejer jag vill, tack så mycket. ;)

Men mest för att idag, 26e april 2010, så är det 24 år sedan olyckan på Chernobyl inträffade.

Eller snarare, i skrivande stund, exakt 24 år, 10 timmar och 25 minuter (nej, jag har självklart inte räknat ut detta själv - jag kan ju knappt räkna till 10 utan att använda fingrarna till hjälp - men sidan reactor4 har en klocka på startsidan...). Ja, ungefär lika gammal som jag är denna händelse (jag är knappt ett halvår yngre bara).

Under senaste åren har det ju varit en massa naturkatastrofer - mest kommer man säkert ihåg tsunamin 2004, den massiva jordbävningen i Haiti tidigare i år, och nu närmast vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på island. Dessa katastrofer kunde ingen rå för. Man hade säkert kunna hanterat sviterna bättre, men ingen hade kunnat stoppa den där monstervågen, jordskalvet eller silvertejpat igen vulkanhelvetet. Men Chernobyl, däremot, orsakades av vår egen största fiende, det största hotet mot mänskligheten - mänskligheten själv. Och även 24 år senare är det onaturligt radioaktivt på många håll runt Pripyat. En ny sarkofag runt reaktorn måste byggas, för den gamla och hastigt ihopbyggda håller på att brytas ned och läcka. För inte tal om alla som dött eller blivit lidande av strålningsskador. Ja, det finns många spår efter de 24 år 10 timmar och nu 30 minuter sedan olyckan.

Vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt, men hela händelsen är tänkvärd. Att naturkatastrofer är tragiska på sitt vis, men är i grunden omöjliga att förhindra. Men en sådan hemsk olycka som i grunden orsakades av människor? Mer än tragiskt. Att 24 år senare märker vi fortfarande ganska tydligt av denna olycka: framförallt, en hel stad står tom och öde och obrukbar. Att det hela mörkades och invånarna i Pripyat inte fick veta hur allvarlig olyckan var, och framförallt inte evakuerades förrän över ett dygn efter olyckan? Och fick höra att de skulle få återvända efter tre dagar?

Människor är allt vidriga varelser, eller hur? Inte alla, förstås, men förvånansvärt många med makt!

Men nu räcker det med domedagstänk och fördömande av mänskligheten.

Om jag ska avsluta på en positiv punkt, så tack vare Pripyats ödeläggande, har naturen kommit tillbaka. Djur och växter som inte ens fanns i zonen innan den ödesdigra dagen 1986 har florerat, tack vare att det inte funnits människor i området på över två decennier. I Vitryssland har del av zonen gjorts till naturreservat, och planer för detsamma finns i Ukraina. Boskap i zonen som inte dog direkt av strålningen vanställdes, men generationerna efter är normala. Naturen repar sig, helt enkelt, och till och med förbättras. Inget ont som inte för något gott med sig, eller vad säger ni?

Urk.

2010-04-26T11:30:00.006+02:00

Hej.
Jag har varit magsjuk hela helgen.

Hade ju tänkt recensera Zorn & Dirna annars, men har inte riktigt orkat göra något (jag fick tvinga mej till att få fram nästa två sidor till True Will, som var 'mina' - alltså jag påbörjar arbetet på dom). Idag är jag hemma från förskolan, mest för säkerhets skull. Jag mår ganska bra, men jag vill ju inte sprida helvetet vidare. Jag tänker bespara er alla detaljer, men det var ingen trevlig helg. Däremot kan jag tala om att blåbärssoppa är bra vid magsjuka på två sätt! Det sägs ju vara diarrehämmande och lätt för magen. Men jag upptäckte en annan fördel av den blå drycken: OM man inte får behålla det i magen, så är det relativt trevligt att kräkas upp den. Förutsett att man då som jag inte hade något annat än vatten i magen vid uppkastningstillfället...

Nog om det! Egentligen ville jag bara dela med mej av lite gullighet här på bloggen. Det är ju inte så jobbigt att sitta hemma och dega när man är sjuk, om man har sådant här sött sällskap:Lilla Doris. Söt men ilsk, hon nafsar gärna på mej när vi sitter och gosar. Otacksam liten best.

Nu ska jag försöka skriva lite, jag har nämligen börjat jobba med en ny serie. (Ja, jag vet. EN TILL?! Men jag har beslutat att lägga Beyond Myth på hyllan ett tag. Jag har kört in mej i ett hörn med den och har upptäckt att jag har byggt upp hela konceptet jättefel och dåligt. Gör om gör rätt. Så i väntan på orken att faktiskt göra om och göra rätt, så vilar jag dom tankarna och tränar lite på en aningen enklare historia.)

Toodles!

Dracula Recension

2010-04-09T19:57:00.006+02:00

Jag har inte läst originalet som inspirerade den här serien, Bram Stokers Dracula (även om jag funderar på att göra det nu). Däremot såg jag Francis Ford Coppollas (jag vet aldrig hur många L och P det är i det namnet...) filmatisering för många år sedan. Jag tror jag somnade under den, inte för att jag tyckte den var tråkig, utan för att den är lång (128 minuter, enligt Wikipedia). Vad jag minns var den väldigt snygg och...obehaglig. Serien Dracula som jag recenserat är absolut inte obehaglig, men däremot snygg.

Här ser ni omslaget, lite bättre än förra inlägget. Klicka gärna bilderna i inlägget för att se bättre!

Vartefter jag läste upptäckte jag vissa saker som jag blev väldigt irriterad på. Fast det mesta som jag inte gillade hade med översättningen till den svenska upplagan att göra, och inte med originalet. Så den här recensionen kommer att delas upp i två delar: En som handlar om serien i sej, och en del som handlar om översättningen.

Om serien:
Ja, den är snygg. Jag diggar maneret, verkligen. Fast det ser ut som om bilderna tuschats på något dåligt papper, linjerna ser väldigt gryniga ut (vilket det blir i tryck när man tuschar på ett papper som gör att tuschet blöder lite). Visserligen en struntsak att klaga på, men med tanke på den väldigt fluida och mjuka stilen på karaktärerna hade det helt enkelt varit lite mer najs om man tuschat på ett prima blankt papper. Eller fejkat bort grynigheten åtminstone. Men Halliars färgläggning är helt grym. Den är hyfsat simpel, mest solida färger med en enkel cel-style skuggning, men ändå stämningsfull och effektfull. Han har till och med besvärat sej med att färglägga tuschlinjerna här och var för ökad effekt. Förutom att sånt blir snyggt så kan jag intyga att det inte är helt lätt och kan vara rätt så tidskrävande (för att inte tala om tålamodsprövande!). Jag skulle själv inte vara så jättepigg på att använda den effekten i en hel bok!

Karaktärsdesignen är bra, man ser tydlig skillnad på alla karaktärer, framförallt. Det kan verka uppenbart att man måste kunna sa skillnad på figurerna, men gå och läs en sämre manga där man INTE gjort särskiljande drag på karaktärerna (vanligare än man kan tro!), sen kom tillbaka och berätta för mej hur viktigt detta är! Och Doktor van Helsing är fruktansvärt söt i Caldwells tappning, med sina pepparkornsögon och ving-lika fluffiga ögonbryn (det är han längst till höger på omslaget)! Och framförallt så matchar karaktärsdesignerna deras personligheter. Jag gillar även jaktglade amerikanen Morris' design, som en långhårig cowboy i en engelsk gentlemans kläder.

En snygg splash page (eller en ruta som tar upp en hel sida, för er oinsatta!)

Men storyn då? Egentligen borde jag kanske ha läst originalet för att kunna uttala mej, men då kanske jag hade jämfört för mycket. Vad jag KAN säga är att det stundvis blir lite hackigt. Mer än en gång vände jag blad för att direkt bläddra tillbaka och titta om det kanske saknades en sida däremellan. Detta berodde på dialogen, den flödade inte så bra alla gånger. Och slutet kändes alldeles för abrupt och odramatiskt. Jag hade gärna sett slutstriden mot Dracula vara i några till sidor och ha lite coolare fight. Bara för att man följer en existerande story betyder det ju inte att man inte kan ta ut svängarna lite! Fast helt okej läsning, och jag tror dessutom att den kanske är menad för läsare som är lite yngre än mej. Det känns onekligen så på den ganska gulliga bildstilen.

Jag gillar verkligen det här uppslaget. Lucys bländande vita klänning ger verkligen en skön och dramatisk kontrast mot mörkret i rutorna innan.

Och nu till en massa eländigheter med översättningen. Den är, tyvärr, verkligen helt kasst översatt! Förutom stavfel (bland annat på en av huvudkaraktärernas NAMN. Hallå.) så är det felöversatt på ett par ställen (alltså direktöversatt från engelskan så att det inte blir korrekt på svenska), och ibland får man läsa om texten flera gånger för att fatta, helt enkelt dåligt skrivet.

Jag nämde i förra inlägget att jag inte gillade typsnittet. Vi kan uppdatera med att jag verkligen inte gillar det nu, efter att ha läst boken. Förutom att det är rent utsagt FULT så är det lite svårläst, och alldeles för skarp i kontrast mot bilderna. Kanske om den inte var så tjock, eller om de hade gjort något åt kerningen så att den blev lättläst hade det varit bättre. Men värst av allt, typsnittet har uppenbarligen INGET 'Å'. Det är verkligen oacceptabelt. Ska du skriva något på svenska ska du bannemej se till att 'Å' finns med i typsnittet! Fattade dom inte hur dumt det är att flika in ett annat typsnitt mitt i ett ord för att få till Å? Särskilt när dom till och med MISSAR att lägga in Å:et på något ställe? Alltså, det är inte bara ett A utan lilla ringen över, utan bokstaven saknas helt just där. Och ersättningstypsnittet för Å:en som inte missades ser lite ut som Comic Sans, och är verkligen helt olik resten av texten. Det är inte så förbannat svårt att hitta ett typsnitt med Å. Till och med många gratistypsnitt har typ alla europeiska specialtecken, jag har flera stycken sådana (som dessutom är tusen gånger snyggare och mer lättlästa).

Jag medger förstås att gemene man antagligen inte skulle anmärka så mycket på skillnaden, men jag ser det jättetydligt. Och det gör mej besviken när man inte tar mer hänsyn när man ska utföra ett professionellt uppdrag som översättning av boktexter ändå innebär. Och jag har övertygelsen om att man inte kan göra något ordentligt ska man helst låta bli helt. Tyvärr, Berättarförlaget, ni står inte i hög kurs med mej just nu, om Dracula är ett typexempel på det ni ger ut. Och Katarina Nordh, jag undrar om det är du som översätter på Animal Planet och Discovery också, jag brukar reagera på att deras program är så asdåligt översatta! Det förstörde verkligen läsningen av en annars helt okej serie.

Ser ni skillnaden? Det gör jag. MORR MORR MORRRRR.

Det vore kul att se den oöversatta versionen, hur originaltextningen såg ut och om dialogen har bättre flow än den svenska. Jag får leta runt lite på nätet och se om jag hittar något utdrag åtminstone.

Kossans slutgiltiga betyg: 3/5 (Vilket är snällt egentligen. Hade detta varit originalutgåvan hade den fått nöja sej med 2/5)

Tråkigt att vara så negativt inställd i min första recension, jag brukar verkligen försöka att se det positiva i allt. Vi får hoppas att Zorn & Dirna är lite mer upplyftande att recensera!

Serier på Bibblan!

2010-04-05T15:26:00.007+02:00

Häromdagen var jag på Eskilstuna Stadsbibliotek. Det var min mening att låna hem några av de första volymerna av mangan Fullmetal Alchemist. Jag älskar den som anime, och bestämde mej att ge mej på att läsa den. Jag har haft svårt för att just läsa manga för bildspråket och så. Och kanske lite för att det inte tas in några bra nya manga i Sverige (som jag har nämnt förut här). Men de jag ville ha var utlånade. Men jag fortsatte att rota i seriehyllan, som utökats rejält sedan jag sist var där och snokade. Jag hittade tre böcker att ta hem.

En seietolkning av Bram Stokers Dracula, samt två volymer av den franska serien Zorn & Dirna (som även finns att köpa på Pressbyrån såg jag).

Dessa tänkte jag recensera här på bloggen! Först ska ni få se lite bilder av båda serierna.

Dracula.

Fruktansvärt dålig bild, jag vet. Uppdaterar med en bätte nån gång. Kanske. :P

Den här versionen av Dracula har tolkats och skrivits av Michael Mucci. Tecknaren heter Ben Caldwell, och Bill Halliar står för färgerna, översatt av Katarina Nordh. Den kom ut i USA 2008, och ett år senare kom den svenska utgåvan. Från Berättarförlaget.

Första intrycket? Snyggt! Jag diggar den här lite Disney-möter-Hellboy stilen (se filmen Atlantis om ni vill ha fler exempel på detta. Najs ju). Det var just därför jag lånade den. Och för att jag gillar vampyrer (som inte glittrar, tack Stephanie Meyer). OCH för att jag gillar när klassisk litteratur görs till serier (har själv lekt med tanken om att göra min favoritroman Den Stora Gatsby till serie). I samma serie fanns även en version av Tom Sawyer.

Just nu vet jag inte om det är en avslutad bok, eller om det finns fler. Jag har en känsla av att Bram Stokers vampyrsaga är ganksa förkortad om det bara är den här boken. Det står däremot Nr.1 på framsidan, så det är inte säkert. Jag uttalar mej om det när jag läst den.

Fler intryck? Jag gillar inte typsnittet som använts. Lite för svårläst och klumpigt. Och passar framförallt inte med tidsåldern i serien. Berättarrösten är som en dagbok eller brev, vad jag förstår, och då kan jag tycka att det varit lämpligare att ha ett lite mer snirkligt handstils-font. Hade det varit handtextat så hade jag kanske förlåtit dom, men jag ser att det är ett typsnitt (om man observerar att bokstäverna är ändå ganska uniforma). Vet ej om det är samma typsnitt som i originalet. Dessutom är både berättarrutorna och pratbubblorna vita och saknar konturer. Jag tycker man åtminstone kan lägga en ljus gulbeige nyans i berättarrutor, särskilt när det är många sådana som kan blandas ihop med dialogen.

Men annars är det snygg layout, enkla men tydliga karaktärsdesigner och bakgrunder. Behändigt litet A5-format. Gillar't!

Zorn & Dirna:

Omslagen på de första två volymerna, Valsverken samt Kronprinsen och Räven

Jag sa att serien var fransk, men det vet jag inte säkert. Allt tyder på det, däremot. Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget.

Sagan utspelar sej i en medeltids/vikinga-aktig värld. Döden har besegrats, vilket innebär att både människor och djur aldrig upphör att leva. Men barnen Zorn och Dirna har en begåvning som gör att de kan döda med en enkel beröring! Sen vet jag inte mer förrän jag har läst.

Intrycken: Formatet är typiskt de fransk/europeiska BD-serierna. Lite större än A4 (tänk Spirou eller Tintin). Färgläggningen är jättesnygg, och bakgrunderna är fantastiskt detaljerade och vältecknade. Det är karaktärerna också, förstås. Fast jag tycker att huvudpersonerna, barnen Zorn och Dirna, mer ser ut som små hober än barn. Och Zorn har typ hockeyfrilla... Men serien är i alla fall snygg, och jag såg nu att den innehåller en liten referens till Miyazakis film Princess Mononoke (mer om det i fulla recensionen). Och jag gillar konceptet, vi får se hur det hela spelar ut. Däremot har även här berättarrutorna och pratbubblorna samma färg, precis som i Dracula. Det irriterar mej mindre i den här boken, eftersom det är väldigt få berättarrutor, och alla textrutor har en svart kant så de blir välmarkerade.

Så nu ska jag ta och läsa dessa serier, så återkommer jag när jag har skrivit lite recensioner. Då har ni nåt att vänta på!

...Hallååå? Är det nån där?

2010-04-05T15:17:00.002+02:00

Hej. Jag är tillbaka. Typ.

Vilken bloggfrånvaro! Jag vill inte kalla det bloggpaus, för sånt brukar indikera något drastiskt eller traumatiskt som har hänt. Och en kombination av lathet och 'annat att göra' är inte direkt dramatiskt.

Men eeeh...Glad Påsk på er, typ nästan i efterskott.

Varför har jag inte varit här? Jo, livet. Jag fick praktik på en förskola och sedan dess har det varit kaos (ett underbart och härligt kaos förvisso) där jag bestämt mej för att bli förskollärare och sökt utbildning, samt fått tillfälle att förlänga min praktik. Men nu sitter jag här och tänker blogga lite. Jag har ett par saker jag vill ta upp, så det blir några inlägg inom en snar framtid.

SPX är ju snart. Förbannat snart, typ om två veckor, lite drygt. Och nej, jag tänker inte vara där. Fattiglapp som man är. Tyvärr. Och nu gäller det att spara de få penningar jag har, för jag ska nämligen följa med mina föräldrar till USA i sommar och hälsa på käre bror och familj (WOOOHOOOOOO!) och då vill jag förstås ha lite att handla (serier och Sally Hansen-nagellack) för. Jag har redan spejat ut vad det finns för seriebutiker i Evanston...

Brorsan, är du medveten om att det finns ett 10-tal ganska nära omkring er gata? Och att jag tänker låna Lilla O's trehjuling om jag måste, för att besöka allhopa!

Men nog om det. Nu ska det bli skärpning här på bloggen. Om jag så måste sätta av en dag i veckan då jag gör inlägg så okej. Jag vill inte tvinga fram nåt men jag blir så less varje gång jag går in och ser samma gamla inlägg från DECEMBER (hallå!).

Scarygirl!

2009-12-01T20:45:00.004+01:00

Första gången jag presenterade er för min vinylfigursamling så visade jag min Scarygirl Crossing Guard, min första samlingsfigur av vinyl. Ever.

Minns ni honom?

När jag luskade runt på KidRobots hemsida efter Dunnynyheter, så sprang jag plötsligt på Scarygirl igen! Den här gången i en serie som heter 'Swamp Folk' (min kommer från den tidigare serien City Folk). Och jag blir inte besviken över bilderna!

Mums.

Mums!

MUMS!

Härliga grejer, va? Det är samma känsla som City Folk-serien, fast med en tydlig mer naturnära inspiration (snäckskal, tentaklar...

...uggleormar?!)

Nathan Jurevicius heter designern, och serien produceras av KidRobot (som även ovetandes bistått mej med dessa fina bilder). Hoppas springa på dessa i butik någon gång!

Nu vet jag att det har varit väldigt mycket vinyl på bloggen på sistone. Jag lovar att nästa inlägg ska handla om något annat!

Dunny 2009!

2009-12-01T10:02:00.006+01:00

Jag verkar ha missat nåt här. Det kom ut en ny serie med Dunnys någon gång under året (antar jag eftersom den heter 2009) men jag vet inte om det är jättenytt eller om den kom ut tidigare...Nu råkade jag i alla fall hitta lite bilder på KidRobots hemsida.

Det är ett gäng populära och välkända designers som stått för denna kollekton, bland annat Huck Gee, Shawnimal och Mad. Det finns även en Gloomy Bear Dunny i kollektionen, designad av Mori Chack (det är den rosa rackaren där nedåt vänsterhörnet av bilden).

Jag gillar ninjaDunnyn här...

Och alla tre här är ju bedårande! Utom han i mitten med projektilen, han är bara grym.

Det är hursomhelst en kul serie, som vanligt. Och förpackningen är snygg den med! Just nu verkar den vara helt slutsåld, vilket säger mej att den antingen inte är helt ny, eller så pass ny att den har blivit sönderbeställd under premiären. Värt att hålla utkik efter i alla fall!

En kopp te skulle sitta fint...

2009-11-29T12:12:00.006+01:00

Som ni vet så gillar jag ju vinylisar, men inga av dom i min samling är såna där jättedyra exklusiva rackare. En Dunny kostar mellan 80-90 kr i Sverige (jämför det med supercoola MiniKarl i foregående inlägg, som går på runt 1,320 kr!) Mina Pinky Street tjejer är visserligen repaints av originalutgåvor, men inte limited edition för det. Och så är jag ju inte särskilt rik just nu, så när jag ser jättefina men väldigt exklusiva vinylfigurer kan jag tycka att dom är just jättefina (även om jag kan tänka att det vore rätt trevligt att ha råd med en!), men det är sällan jag får något nämnbart ha-begär över en.

Förrän igår, vill säga. På Vinyl Pulse bloggen kunde jag läsa om den senaste kreationen från brittiska designern Lunartik (eller Matt Jones som han egentligen heter), en bedårande liten filur...

Lady Grey är fru till The Earl, en tidigare utgåva från Lunartiks serie 'Lunartik in a cup of tea'.

Varje figur sitter i en tekopp, med tillhörande fat, sked och sockerbitar, och levereras i en fin låda. Andra varianter av 'in a cup of tea' är Ice T, en blå gubbe, Rosie Lee som är rosa, Milky DIY som jag tycker är hemskt söt, vita White, och wasabi-gröna Green Tea. De sista två är slutsålda, och jag kan tänka mej att Lady Grey kommer att gå åt snart också. Hon finns bara i 30 exemplar, numrerade och signerade. Hon kostar £40 (ca 460 kr), vilket faktiskt inte alls känns dyrt för en så pass begränsad utgåva. Och så är hon ju fruktansvärt söt...

Förutom Lady Grey så tycker jag nog mest om lilla Milky. Eftersom jag har mycket mjölk i mitt te så faller han mej i smaken precis. Och jag har en viss kärlek till genomskinliga saker, och vad jag kan se på bilderna så ser det ut som om Milky har genomskinliga ögon! Han går på £30 (ca 345 kr). Se själva så fin han är (tyvärr hittar jag inga större bilder på Lunartiks sida)

Kolla in Lunartiks hemsida (där bilderna kommer ifrån) och titta på resten av kollektionen!

Vinylfigurer på modet!

2009-11-12T12:07:00.011+01:00

Jag sitter just nu och läser senaste numret av Glamour (som jag fick för flera dagar sedan men inte haft chans att bläddra i...trots att jag egentligen tänkt städa och jobba lite just nu...och ja, förresten, jag prenumererar på ett modemagasin. Men den är grymt bra!)... och döm om min förvåning när jag på ett av kollage-sidorna med julklappar tycker mig se namnet Tokidoki! Det är de som ligger bakom dom underbart söta Kaktushundarna som finns i min samling, samt ett gäng andra söta vinylfigurer.
Vad har dom då gjort som passar på ett önskeliste-kollage i Glamour? Självklart en avbildning av Karl Lagerfeld i miniformat! Ser ni?
Här ser ni en bättre bild av figuren, hittad på Vinyl Pulse-bloggen.
Jag är personligen ingen Karl-fan, men jag tycker att figuren är en kul grej ändå. Mini Karl designades av Simone Legno på Tokidoki, finns bara i 1000 exemplar och kommer att säljas för 129 euro (ca 1,320 spänn!) i Tokidokis butiker, samt på vissa andra utvalda butiker. Galet pris, men helt i exklusiva designer-andan, om man väljer att se det sambandet :) Han kommer även att finnas som tryck på en t-shirt som kommer till våren.

Herr Lagerfeld välkomnar i alla fall sin avbildning i vinyl, och säger att han själv är ett fan av Tokidokis prylar.

Jag verkar inte kunna hitta några uppgifter om att det kommer modeller baserade på andra designers eller kända typer, men det kanske kommer. Jag tycker det skulle vara ganska hög äg-faktor på en liten Davey Havok (sångaren i AFI) i vinyl! Se bara...(och klicka gärna på bilden för att se hela mumsigheten)
Mannen har ju glittriga rosa Converse...och en hel armtatuering tillägnad filmen The Nightmare Before Christmas. Hur kan man tacka nej till det? (bilden hämtad från deras hemsida)

Har ni en idol som ni skulle vilja se som en filur av vinyl? Berätta i kommentarerna!

Nostalgi...

2009-11-12T11:04:00.004+01:00

Jag måste bara länka er till Kissens senaste blogginlägg...hon har nämligen lagt upp några JÄTTEGAMLA serier som vi gjorde tillsammans när vi var kanske 7 år? Fantastiskt...

Kolla in!

Göteborrrrrg!

2009-11-10T13:46:00.014+01:00

Ja, nu har jag kommit hem! Det kändes jättetomt och hemskt på sätt och vis, även om det alltid är skönt att komma hem till sin egna lilla Älsklingstuna (där jag dessutom hittar överallt och slipper riskera att bli påkörd av en spårvagn vid varje gatuhörn...) Jag funderar på att flytta till underbara Göteborg, men jag måste spåna fram något bra sätt att ha råd med detta!

Blev det några nörderier därnere då? Jo, men lite lagom. Jag hade tänkt besöka fantastiska serie/bok/tidningshandeln Dolores under vistelsen, men jag och Kissekatten lyckades aldrig komma dit under öppettiderna. Typiskt! För jag ville tillägna dom ett eget inlägg, för det är ett sådant mysigt ställe. Men jag kan säga det ändå, utan ett helt reportage. Butiken ser ut sådär som bara seriebutiker och seconhandbutiker får se ut - lite rörigt och fullsmockat med grejer. Dom har nya och begagnade serier, alla möjliga udda böcker (ganska nischade saker som man inte hittar någon annanstans), vinyl/actionfigurer och andra småprylar av alla slag och väldigt trevlig personal!

Sist jag var där köpte jag fortsättningen på en av mina favoritserier, MouseGuard, samt en liten ask med minttabletter som smakar absint. MUMS! Här nedan ser ni dom. Har tänkt göra ett mer ingående inlägg om min seriesamling sen, så då får ni höra mer om MouseGuard.

Men även om vi inte kom till Dolores så har jag inhandlat serier! Igår morse hade jag lite tid över på stan, eftersom jag åkte in med Kissen innan hon skulle jobba, men mitt tåg gick nästan två timmar senare. Så jag smet in på Science Fiction Bokhandeln och hittade till min stora glädje andra samlingsalbumet av Umbrella Academy, Dallas, skriven av Gerard Way (ja, alltså sångaren i My Chemical Romance.) och tecknad av grymma Gabriel Bá. Den släpptes bara i förra veckan, så jag trodde inte jag skulle få tag på den så snabbt. Den lästes på tåget hem, men jag får nog ta och läsa den igen! Den var riktigt najs, men det är ingen enkel handling...

Det är ju lite knappt med ekonomin just nu, annars hade jag antagligen handlat på mej en grym artbook från en av mina favoritanimeer, Loveless. Den hade jättefina bilder som gjordes av Yun Kouga, skaparen till mangan som animen är baserad på. Såååå fin men det får vänta tills jag har råd! Här får ni se bilden från framsidan och ett vackert uppslag:

Mmmm så fint. (Uppslaget ovan är lite uppbrutet, jag hittade ingen bild på hela. Och den rosa skuggan under kattpojken är egentligen riktigt illrosa i verkligheten. Mumsigt värre!)

Och min visit var inte utan vinylfigurer heller! Inne på spelbutiken GameStop hittade jag den här lilla rackaren!
Han är en 'Raving Rabbid' som kommer från ett Rayman-spel. Och jag är ingen gamer, men jag älskar designen på dom här knäppa 'ninerna. Dessutom är dom helt galna... Dom kan bli vansinniga och få röda ögon... Ingen Dunny direkt, men han kommer att platsa bra bland dom andra kaninerna på min vinylhylla.

På lördagkvällen köpte vi lite godis på väg hem, och på vägen ut ur butiken sprang jag på en liten myntautomat som innehöll små små plåtaskar med Hello Kittymotiv på! Jag äääälskar Kitty, så jag kunde förstås inte låta bli att stoppa in en tia och vrida på det tröga handtaget för att få en ask. Alla motiven var söta, men hade jag fått välja en av dom hade det nog ändå blivit den jag råkade få. Se så sött!

Jag är så tjejig...

Jaha, det var allt jag hade att berätta idag!

EPIC SHRIMP!

2009-11-03T22:48:00.003+01:00

Nu har jag en röd fläck i pannan efter att, i ett oaktsamt ögonblick, ha lagt plattången mot min hud. Aj.

Snart är det läggdags, men först vill jag dela med mej av denna lilla pärla. Så ni har nåt att titta på tills nästa gång jag skriver!

Ha så kul!

Cannibal Funfair!

2009-11-03T21:34:00.008+01:00

Hej! Vad tycker ni om nya headergrafiken? Inte så stor skillnad va? Jag diskuterade med Lemuren, och vi var överens att jag inte behövde döpa om bloggen bara för att jag inte tänker skriva samma saker längre. Dessutom är jag så fäst vid KOincidenter. Jag kände mej såååå fyndig när jag kom på det!

Men hursomhelst, här kommer den första av dom nya, nördigare inläggen! Jag tänkte berätta om mitt nyaste vinyltillskott! Bilderna är lite gryniga och fula, jag har fotat med webbkameran eftersom min fina kamera är nerpackad (åker till Göteborrrrrg imorgon!)

Här är han, i alla fall, figuren vid namnet Cloak. Och ni kan aaaaaaldrig gissa varför...
Visst är han underbar? Med sin lilla tår och Miffy-mun... men som det står i lilla broschyren till:

Cloak is a timid fellow, but a very powerful one. Find his secrets and you'll never need to work again!

Han kommer från Kid Robot, som alla mina favoritvinylisar. Denna serie heter Cannibal Funfair och innehåller ett gäng fantasiskt kawaii varelser. Cloak finns i 1/40 askar från denna serie. Han är konstigt nog grå på både boxen och i foldern som man fick med, men han är betydligt mer flärdfull i verkligheten, eller hur?

Här ser ni hans rygg:

Och roligast av allt är att man kan ta av Cloaks mantel, och då blir han förstås ännu sötare! Han verkar vara någon typ av mask. Och kolla in slipsen! Jag älskar slipsar, och den lilla krabaten har dessutom en liten döskalle på sin! Han har även ett annat ansiktsuttryck på baksidan av huvudet...inte riktigt lika gulligt, eller?

Trots den risiga bildkvaliten så kan vi väl vara överens om att jag valde rätt box ur ställningen på Moderna Museet sist jag var där? Cloak är en riktigt mysig filur. Det kanske blir fler från denna serie någon gång!

När jag kommer hem från Göteborg så ska jag ta lite bättre bilder, så ni bland annat kan se detaljerna som knapparna och lilla döskallen på slipsen.

Jag måste släpa mej upp klockan 5.00 i morgon bitti för att hinna med tåget! Så nu ska jag gå och platta håret och packa det sista så jag kan lägga mej skapligt. Fast nu är det ju fullmåne, och som ni kanske vet får vissa sömnproblem då...och dessutom är det pirrigt! Jag ska för första gången träffa snubben jag frilansar för, och därtill försöka ta mej från Centralstationen ut till Mölndal. Det blir ett äventyr! Och så ska jag bo hos världens goaste Kissekatt, förstås! Eftersom även hon är serienörd kan jag tänka mej att det blir lite mer föda till bloggen efter min resa.

Vi hörs!

Hmmm...

2009-11-02T12:47:00.003+01:00

Hörni mina vänner. Jag har funderat.

Sånt är alltid farligt. Jag kan få för mej en massa konstigheter. Men idag verkar det vara positivt.

Jag funderar nämligen på att fullkomligt göra om bloggen. Typ. Liksom.

Är ni med?

Det är nämligen så att jag tycker jag behöver en riktning nu, annars kommer det inte bli av att jag skriver något. Som ni kanske märkt. Hehe...ja. Jag tänkte såhär, att jag döper om det hela och kör på ett par teman: serier och vinylfigurer. Låter snävt, men det finns mycket att skriva om, och dessutom vill jag gärna sprida min kärlek för dessa två (i Sverige) underskattade områden.

Javisst, serier är stort i Sverige, och hela världen, inget snack om saken. Men här i Sverige är förlagen fega. Dom tar inte in vuxenmanga till exempel, och även barnmangan som ges ut är gammal och inte alls bland det bästa som Japan har att erbjuda (hallå, Dragonballs? Var inte ens bra när det var nytt för en sådar 30 år sen...seriöst.) Och det finns alldeles för få stora unga serieskapare som gör serier för jämnåriga och vuxna. Så jag vill skriva om det. Lyfta fram unga tecknare som jag hittar, och göra lite publicitet för en av mina stora passioner. Självklart tänker jag även visa lite progress med mina egna grejer, True Will, Beyond Myth (ingen länk ännu, men bilder finns i mitt galleri) och ett par andra projekt som inte kan diskuteras här ännu...

Och så vinylfigurerna. Jag samlar ju själv, och det finns så mycket att visa om dom, saker som inte kommer ut i Sverige (tack och lov går det mesta att beställa via Pålitlige Herr Internet nuförtiden)! Men det står klart att vinylfigursamling är något som är underrepresenterat i vårt avlånga land.

Så vad tycker ni? Tänker ni fortsätta läsa om jag nördar iväg?

Vi måste prata...

2009-10-12T14:48:00.005+02:00

Hej allesammans.

Jag vet att det har varit mycket tyst här på min lilla blogg på sistone. Jag ber om ursäkt för det.

Ni kanske hoppades på ett långt försenat re-cap om Prag nu, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Idag tänker jag varken vara fyndig, glad eller särskilt rolig. (Fast jag tänker skriva om Prag vid ett senare tillfälle, jag lovar, och fixa min huvudgrafik som verkar ha försvunnit), men däremot ska jag försöka förklara varför jag varken uppdaterat bloggen eller varit särksilt aktiv i mitt galleri .

Jag tänkte berätta om hur jag mår. På riktigt.

På senare år har jag inför de flesta varit en glad liten prick, vägrat att se det mörka, allt har ju en positiv sida. Jag hade en lång period av mörker under tonåren, inombords var jag ständigt ledsen, även om jag försökte hålla modet uppe, utåt sett. Men jag bröt mej fri från skuggorna, och bestämde mej för att se allt jag kan från den ljusa sidan.

I våras gick jag ut min utbildning som Informativ Illustratör. Och blev därmed arbetslös. Sökte febrilt jobb under sommaren, runt 20 ansökningar skickades. Jag har fått nej från kanske fyra totalt av jobben jag sökt, resten hör inte ens av sej. För någon vecka sedan blev jag klassad som långtidsarbetslös. Är nu med i UGA, åtgärden för arbetslösa ungdomar.

Jag tror inte folk riktigt förstår hur det känns. Att vilja så mycket, att verkligen kämpa, men inte komma någonstans. Som en stackars hamster inlåst i sitt lilla hjul. Självkänslan tar sej en rejäl törn. Och det gör så ont varje gång jag träffar mina bekanta och får frågan om jag fått napp än. Jag vet att dom inte menar att såra mej, men tyvärr är det så. Jag känner mej så misslyckad varje gång jag blir tvungen att svara nej. Trots att jag vet att jag gör allt jag kan, och att jag förhållandevis inte varit arbetslös så länge (med tanke på hur läget är på arbetsmarknaden dessutom).

Men det börjar kännas allt mörkare. Och då har jag bara varit sysslolös i kanske fyra månader. Jag kan inte ens tänka mej hur de som varit arbetslösa i ett halvår, ett år, eller kanske mer känner sej. Hur orkar man?

Ständig oro. Ständig tandagnisslan och magont. Över hyran, räkningar, marsvinsmat, över framtiden, och allas förhoppningar. Jag förstår folk som har det svårt som vänder sej till alkohol och droger för att slippa allt. Eller självskadebeteenden som ger en känslan av kontroll. När allt byggs upp och man inte längre styr över sitt eget liv. Så känns det.

Inspirationen är så gott som död. Allt tankearbete går åt till oron. Det finns inte plats kvar för att vara särskilt kreativ. Jag har inte orkat varken skriva här på bloggen eller jobba seriöst med mina egna projekt, eller spela gitarren ens. Det kommer små spurtar med ideer då och då, men jag får oftast inte ihop energi för att utföra dom.

Dessutom så händer det andra saker som är utom min kontroll just nu. Lilla mormor har legat på sjukhus ett tag. Hon mår bättre nu och har fått komma hem, men det utreds ännu lite saker och väntan på svar är förstås jobbig. Och så flyttar snart världens bästa Lemur härifrån, och det kommer att bli så ensamt utan min ständiga parner-in-crime tillika fikabuddy, även om vi naturligtvis inte mister kontakten för det. Och så har hösten alltid varit en rätt dyster period ändå, antagligen för många fler än jag.

Det låter ju som om jag har värsta depressionen, men var inte oroliga. Det tror jag inte är fallet. Men vissa dagar tar tårarna bara inte slut, och jag känner mej bara så frustrerad och besviken på livet. Dagarna däremellan går det bra, jag håller huvudet högt och kämpar på. Men jag kan inte hålla modet uppe precis hela tiden längre. Bara så ni vet. Då och då bryter jag ihop, helt enkelt, för den gnagande oron biter sej igenom fasaden när det känns som svårast. Den här bloggen kommer inte att bli en Kossan-gnäller-om-att-livet-suger-och-hon-är-fattig-blogg, jag lovar. Jag vill bara att ni ska vara helt på det klara om hur det står till.

Men snälla, snälla ni därute som träffar mej då och då. SNÄLLA. Säg inte hela tiden att det löser sej. Jag VET att det kommer att lösa sej, förr eller senare. Tro det eller ej, men jag mår inte alls bättre av det, det är ju NU jag mår dåligt! Jag vill hellre veta att ni står bakom mej, även om det mot förmodan inte skulle lösa sej.

Försök inte ge mej en massa råd om hur jag ska gå tillväga för att få jobb. Jag får professionell hjälp med arbetssökandet redan, tack. Jag vill bara ha ert stöd, inte råd som får mej att känna mej mer stressad, otillräcklig och värdelös än vad jag redan gör. Jag vet att ni menar väl, men era råd känns bara som förebråelser och gliringar!

Och mest av allt...fråga inte varenda gång vi ses om jag fått ett jobb än.

Tro mej, när allt det här vänder kommer ni inte att behöva fråga.

Public Service Announcement

2009-08-17T12:37:00.003+02:00

Kossan är tillbaka i Sverige (eller i Skåne, men det är nära nog...). Det kommer för eller senare en grundlig redovisning, dag för dag, över vad som hände i Prag. Men först har jag miljarder foton att sortera och redigera (jag ansvarar ej för viss överdrivning av summan av foton jag tar, förresten...). Bara så ni vet.

Annars hänger jag och Tetrasyrran på Malmöfestivalen denna vecka! Whoot!

Snart bär det iväg!

2009-08-08T23:44:00.004+02:00

Nu sitter jag i Lomma, hemma hos Tetrasyrran. I morgon bitti far vi mot Prag!

Idag tog vi en tur till Smygehuk. Där fick vi se vackra vyer från Sveriges sydligaste udde, och fick äta sjukt god stekt sill till lunch.

Här är ett träd precis vid vattnet som uppenbarligen fått utstå havsvindar under lång tid!
Här är taket på kafet bredvid serveringen där vi smällde i oss den underbara stekta sillen. Jag tyckte skylten var så härligt funkis och det var vackra färger i takets tegel i solljuset. Det finns lite fler bilder i mitt galleri om ni vill se!

Nu tar vi det lugnt resten av kvällen. Vi ska upp redan klockan fem i morgon för att hinna ta buss över till Köpenhamn, då flyget går från Kastrup. Men det finns internet på hostellet vi ska bo på, så det kommer uppdateringar under resan (och förhoppningsvis lite bilder!)

Stjärnskott

2009-07-30T00:27:00.004+02:00

Det har börjat bli den perfekta säsongen för amatörstjärnskådning insåg jag ikväll. Det är svalt men tolererbart så om kvällarna. Det börjar bli lite mörkare, så stjärnorna syns bättre. Och just nu är vädret schysst, så det är alldeles klart och stjärnorna breder ut sig på himlavalvet för allmän beskådan.

Ikväll såg jag, med bara ögon, en planet, flera stjärnbilder jag känner igen, ett gäng stjärnfall och hela TVÅ äkta ufo:n. Och då menar jag inte att jag sett ett par flygande tefat puttra sig över himlen. Jag menar i ordets rätta benämning: Unidentified Flying Objects. Alltså föremål som smyger runt däruppe som jag helt enkelt inte vet vad det är. Men som däremot distraherade mig från att gå och vara rädd för att grävlingar...

Jag kan ju inte så mycket om himlakroppar egentligen. Jag menar, jag vet vilken ordning planeterna ligger i (tack, lågstadiet), jag känner till ett flertal stjärnbilder...men om någon frågade mej skillnaden mellan en meteorit och en komet så skulle jag se ut som ett frågetecken.

Är det ens någon skillnad, förresten? Kan det vara som tyfoner och cykloner som jag häromkvällen fick reda på var samma sak, men hette olika beroende på vilket hav de uppträdde i...?

Men, i alla fall, stjärnfall vet jag hur de ser ut, och jag ser även att dessa ufo:n är definitivt inga flygplan heller (så föreslå det inte ens!). Istället för ufo kanske jag skulle kalla dem för flygstjärnor? Eller kanske inte, för det låter som om de flyger snabbt, kanske flytande stjärnor? Det får de heta så länge.

Det är inte första gången jag ser flytande stjärnor. Den första var för många år sedan, en vinterkväll då jag och Kissekatten satt och kollade på stjärnor. Men det har varit ett tag sedan jag sist såg en, och detta är första gången jag lyckades följa en över precis hela himlen. En stor och skarp rackare flöt långsamt i en helt rak och jämn bana.

Jaha, men vart vill jag komma med allt det här då? Bra fråga. Det är egentligen lite för sent för att jag ska kunna sätta ihop vettiga och grammatiskt korrekta meningar.

Men jag tror nog att det finns något därute. Kanske inte fula gröna aliens med svarta plastiga ögon direkt. Men något. Det är ganska orimligt och naivt att tro att vi ska vara de enda levande varelser i hela universum. Det kanske bara är encelliga organismer, eller en myrsloksliknande ras som lever på planetgaser. Eller kanske något mer mänskligt. Vad vet jag. Men universum är ju oändligt. Och det är dessutom lite läskigt att tänka att vi, en betydelselös liten fettfläck i galaxen, om man ser det proportionerligt, skulle vara det enda livstecknet som fanns.

Jag undrar vad de tycker om oss, om de har förmågan att tycka. Det kanske jag inte vill veta heller... De kanske bara ligger i lä och cruisar förbi i sina flytande stjärnor och väntar på att vi ska förgöra oss själva så de kan flytta in på jorden...

Kanske är det dags att börja fundera på ett litet teleskop?

Nörderier: Informationsdesignhumor!

2009-07-12T12:37:00.004+02:00

Häromdagen kom jag plötsligt på att jag kunde använda Bluetooth för att föra över lite musik från datorn till mobilen för att användas som ringsignaler, när min WAP-tjänst failade när jag skulle ladda hem dom. Och sedan kom jag på att jag förstås då kunde använda samma metod för att rensa mobilen på foton! Och efter det insåg jag att jag hade ett blogginlägg som bara väntade på att få skrivas. Varför det? Jo, jag har samlat på mig några roliga skyltar i mobilens galleri! Som informationsdesigner kanske jag är lite känsligare för knas i informationsskyltar, och rätt som det är dyker det upp svårtydda eller helt enkelt väldigt roliga skyltar. Så här kommer några roliga bidrag från mobilen:

Den här hänger i flera exemplar på Stockholms Centralstation. Den är både svårtydd och ful tycker jag. Varning? För enorma, fult tecknade gula händer som kommer ner från skyn och petar på dig?

Det här kryptiska piktogrammet sitter på sidan av en turistbuss, på en liten lucka som kanske är 100x50 cm. Betyder det att det ligger en liten liten man och softar därinne? Och vad är han till för? Varför förvaras han i sådana omänskliga förhållanden som en liten lucka i en buss?

Denna är i sig inte svårtydd eller något, det är ganska uppenbart i bilden varför man inte ska gå nära nätet till Maraboustorkarnas inhägnad på Parken Zoo, där skylten finns. Den är bara så fruktansvärt rolig. Däremot kan man ju undra om förbudet bara gäller gröna spöken med långa näsor. Eller om storkarna går runt med stjärngossestrutar i fejjan. Och storkarna är absolut inte sådär skabbiga och fula i verkligheten! Eller är det bara är risk för att ens panna angrips av storknäbben? Ljudeffekten *POCK!* gör sig påmind i mina öron varje gång jag ser den här bilden...

Den är lappen sitter på rälsen för metallridån som man stänger Hemköp i Gallerian med om nätterna. Jag vet inte om alla anser att den här är lika rolig som jag tycker, men det första jag tänkte när jag såg den var: PEKA ABSOLUT INTE MOT RÄLSEN! och inte "rör ej". Den kan även tolkas som "Dra ej fingret längs rälsen för att se om den dammats ordentligt".

Det var min lilla samling av skyltar hittills! Det kommer säkert fler vartefter, sådana här juveler springer man på rätt som det är...

Saknat mej?

2009-07-12T12:02:00.005+02:00

Ja hörni, det är väl på tiden att jag tar och uppdaterar min lilla blogg. Min frånvaro har inte berott på att jag inte haft något att skriva om, snarare att jag har haft en massa annat för mig.

Midsommar spenderades i Falun med den eminenta Lemuren. Jag var där i två hela veckor, och efter midsommardagen kom det strålande sommarvädret (som jag förövrigt saknar stenhårt just nu då jag sitter på landet hos pärona i ett ihållande spöregn...) Vi hade i alla fall jättekul, som vanligt när vi slår ihop våra ~~kloka~~ knäppa huvuden.

Och sedan åkte jag som sagt ut till Bästermo till mina föräldrar. Och jag hann inte vara här längre än en kvart innan jag blev getingstucken under en tå...typiskt. Mina föräldrar har undgått sådana fadäser totalt, men jag drabbas förstås det första jag gör när jag kommer hem. Så typiskt. Och det var dessutom i 'grötfoten' (ni som vet vad det är vet förstås vad jag menar. För er andra så får den berättelsen komma en annan dag...)

Jag och mamma och mina mostrar (mina extramammor...) åkte till Arboga någon dag efter att jag anlänt. Och vi hann knappt komma in på Överskottsbolaget innan jag attackerades och överrumplades totalt av min kära vän Kissekatten! Jag visste inte alls att hon var hemma i Västermo nu och ännu mindre att hon skulle till Arboga just idag. Glädje uppstod! Jag hade ju inte sett henne sedan SPX och vi hann ju knappt prata ordentligt då. Så det var riktigt kul att få veta att hon kommer att vara här på landet under samma tid som jag ska vara hundvakt (i två veckor from torsdag, då föräldrarna far till USA för att hälsa på bror min).

Och det går lite framåt med min serie. Nya karaktärer har skapats, och fröet till huvudkonflikten är sådd, så snart vet jag vad det hela går ut på också. Den har till och med fått ett namn, Beyond Myth. Det finns en hel del detaljer att släta ut, men jag planerar att göra en session med cardsorting när jag införskaffat ett gäng såna där gula klisterlappar. Cardsorting? tänker ni säkert med ett milt beundrat ansiktsuttryck. Det är okej, jag tar inte illa upp. Jag är van vid att folk inte har en aning om vad jag pratar om. Cardsorting kan man väl säga är en kreativitetsövning. Man skriver ner ideer på klisterlappar, som man sedan samlar på en vägg och sorterar, i mitt fall då till någon typ av grund till en handling i serien. Det ska bli jättekul!

Men det är i alla fall det stora som hänt under den här månaden då jag inte skrivit här. Nu ska jag lägga upp det här och sen skriva ett till inlägg (ja ni får en bonus eftersom jag varit borta så länge).

Bombnedslaget Borghild

2009-06-11T18:32:00.007+02:00

Jag tyckte Gert såg så ensam ut, och beslutade att han borde få sig en fru. Så en dag tog jag hem den här lilla puman ni ser i bilden ovan, Borghild. Hon är lite snärtigare än Gert, och har en liten mer aktiv livsstil. De kompletterar varandra helt utmärkt med andra ord. Tyvärr är mina vanligaste inkräktare fruktflugorna lite för små för att slukas av Borghild, hon ger sig på större byten. Gert och Borghild lever tillsammans med en kruka mynta i köksfönstret, och verkar trivas.

Nej, jag har inte döpt myntan. Det känns lite väl makabert att ge ett namn till något ska ätas.

Och i andra nyheter har jag och Tetrasyrran bokat vår Pragresa! Den 9e augusti bär det iväg! Vi ska bo på Hostel Elf som verkar helmysigt! Kolla in bilderna och den lilla filmen på deras hemsida. Fördelen med att boka tidigt är att biljetter är billiga...nackdelen är att det är så långt dit! Jag vill för all del inte att sommaren ska svischa förbi, men ÅÅÅÅH vad jag vill till Prag, världens vackraste stad!

Tillägg i Figursamlingen

2009-06-11T15:13:00.004+02:00

Hej hörni! Jag är inte död eller nåt sånt. Bara lat. Eller upptagen. Hursomhelst så har jag inte hunnit uppdatera bloggen på snart en månad. Men nu är det dags.

Nyligen tog jag och Lemuren en tur till Hufvudstaden, och då gjorde vi självklart ett besök på Moderna Museets giftshop på jakt efter Dunnys. Jag hade förhoppningar om att hitta en Serie 5. Men vi blev lite förvånade över att dom inte hade några Dunnys alls! Däremot hade de ett gäng andra KidRobotprylar, bland annat en serie som heter Evil Skaters. Vi kunde inte motstå dem med deras fina boxar i blåmetallic och den urbana graffitikänslan över dom. Den som var på display i butiken såg jättefin ut, och hade en schysst matt finish på vinylen. Så vi slog till!

Jag fick den här rackaren:
(Bilden är framGooglad då jag inte orkar mixtra med kamera just nu)
Han heter Booter och finns i 2/20 lådor. Visst är han läcker! En ondskefull skär gris med guldklor och tänder!!

Nu håller jag och min Tetrasyster på att planera en resa till Prag senare i sommar, så jag ska sluta skriva så jag kan koncentrera mej på val av vandrarhem och biljettpriser och grejer... Men det kommer fler inlägg snart...!

Nörderier: Figursamling

2009-05-18T16:56:00.006+02:00

Ni vet väl att jag är nörd? Det borde ha framgått av mina intressen inom serier och mina tidigare inlägg som behandlat detta ämne. Men det finns ju många sätt att nörda sig på. Ett av de andra sätt jag också brukar gotta mig i är att samla på vinyl- eller plastfigurer. Och jag menar inte leksaker då, utan figurer som designats av olika konstnärer och är små samlarobjekt. Man köper dem oftast i såkallade 'blind boxes' där man inte vet vilken figur man fått, och varje design brukar finnas i en specifik upplaga. Jag tänkte dela med mig av min lilla samling här. Klicka på bilderna för att se dom lite större, det kan behövas!

Min allra första vinylfigur införskaffades på Moderna Museet i vår huvudstad en gång när jag och Lemuren tog oss en tur dit. Sedan dess har vi båda blivit inbitna samlare och tar alltid en vända på Modernas eminenta butik när vi är i Stockholm. De har nämligen ett par olika varianter av vinylsamlingar.

Här är han som kom först i min samling, Crossing Guard från figurserien Scary Girl, som tillverkas av Kid Robot (en av dom större företagen i branschen). Två av tjugo figurer som tillverkas i den serien är just den här modellen. Den där lilla tentakelfiguren följer med alla i samlingen, i olika former. Den som Lemuren fick med sin den gången var lite ljusare rosa och saknade ögon.

Sedan har vi Dunnys. Dessa tillverkas också av Kid Robot, och är nog mina favoriter att samla på. Dessa kommer ut i serier. Hittills har jag modeller från Me! I'm French serien, Series 5 och Ye Olde English serien. English serien är min favorit, alla modeller i den är riktigt snygga (man kan se alla på förpackningen, där det även står hur vanliga de är).

Min första Dunny kommer från franska serien, och är designad av Der, och finns i 2/25 förpackningar. Jag tycker han är så härligt fulsnygg. Och lite charmigt med hans vinflaska och baguett. Till den här serien fick man ett litet klistermärke som kan sättas på glatta ytor och fastnar permanent. Jag har den på en kaffemugg.

Sedan har vi min Series 5 Dunny, av JK5. Jag tycker den är helt underbar! Även den är 2/25 chans att få.

Och så mina favoriter då, från Ye Olde English Dunny serien. Först upp, den här karamellen från Hi Calorie. Man vet inte hur pass vanlig hon är, för det står bara ?/?? vid hennes bild på förpackningen. Men söt är hon!

Här är mod-Dunnyn. Han har formgetts av Frames, och finns i 2/25 askar. Han är också härligt fulsnygg, och passar grymt bra med min fransman.

Den här tycker jag är helläcker, en Green Man Dunny skapad av Doktor A. Om man tittar under hans fötter och på toppen av öronen så ser man ringar som på i en trädstam.

Och så min absoluta favorit, och anledningen till hela detta inlägg. Jag blev vrålkär i den här Dunnyn när jag såg ett foto från kollektionen för första gången. Jag är jättesvag för saker som är genomskinliga, och tyckte att hela iden var fullkomligt genomcharmig. Men tror ni att jag fick honom i en ask någon gång då? Nej! Och han är till och med vanligare än de andra jag har från samma serie, nämligen finns han i 3/25 blind boxes. Men, mina kära läsare, jag ska tala om för er vad bra det är att det finns sajter som Ebay. Lite fuskigt, men jag hittade någon som sålde en dublett av den här härliga regniga Dunnyn, skapad av Triclops, och för lite mindre än vad den kostar i butiker i Sverige. Så jag slog till, och idag damp han ner i min brevlåda. Vilket passar rätt bra, för det har regnat hela dagen. Kolla vad läcker han är med sin lilla hatt och paraplyt!

Och så får ni se allihopa bakifrån också (jag kan rekommendera att ni klickar för att se den här i full storlek...):

Här är två små Cactus Pups, från Tokidoki. Jag har egentligen tre sådana, men två av dom är den bruna lilla valpen. Dom är verkligen jättesmå, inte mer än 2.5 cm höga!

En annan samling av figurer jag har är från japanska Pinky Street. Jag har bara två stycken, för jag tycker det är dom finaste i hela kollektionen. De andra Pinky dockorna är antingen från animer eller manga som jag inte känner till eller också har de bara roliga modekläder. Men dessa är ju så speciella i deras söta små kimonos och traditionella festivaldetaljer som den lilla grisformade rökelselampan, den grillade bläckfisken på en pinne och de söta djurmaskerna. Dessa två är dessutom såkallade 'repaints' av en tidigare modell, dvs, någon har designat om deras färger. Jag kommer inte ihåg hur originalen såg ut, men jag vet att jag tycker att dom här två är mycket finare. Se så ursöta dom är (titta i full storlek för att uppleva sötheten bäst) !

Däremot finns det två som är ett samarbete med Sanrio (ni vet, företaget bakom Hello Kitty!), en med tema My Melody (en rosa kanin) och en med Kuromi (en liten häxa som väl också ska föreställa något djur...) Dom är jag liiiite sugna på ändå, inbiten Sanrioälskare och Japanofil som jag är...

Och till sist tänkte jag bara visa min lilla fladdermus som jag döpt till Frederick (tyvärr inte efter dej, kära bror!). Han kommer från leksaksserien Littlest Petshop. Jag hade jättemånga sådana figurer när jag var liten, och dom såg helt annorlunda ut då. Men just den här lilla fladdermusen tycker jag är så underbar, och så är han flossad dessutom! Han går att ställa upp, men sitter säkrast uppochner i sitt lilla träd.

Han har även ett litet rosa ögonskydd som man kan ta på honom när han ska sova. Gonatt Frederick!

Alla dom här figurerna står i min bokhylla. Egentligen skulle jag vilja ha dem på en egen vägghylla (mest eftersom jag även samlar på böcker, som skulle behöva den hyllan istället för att ligga staplade på golvet framför möbeln...hm jag kanske ska blogga om mina älskade böcker någon gång också...?)

Nu ska jag värma lite mat och sitta och fnissa förnöjt över att jag och Lemuren är nästan klara med examensarbetet! Bara lite pet på själva produktionen och lite lite lite skrivande på rapporten kvar. Och så presentationen förstås, men det går nog som en dans, ska ni se!

Tillökning i familjen

2009-05-05T18:11:00.005+02:00

Hej allesammans! Jag ville bara upplysa er om att min lilla familj har utökats med en medlem, nämligen den eminenta flugätande Gert! Eller Sarracenia, som han kallas på latin.

Gert kom till vår familj idag, efter ett besök på Plantagen vid Tuna Park med min vän Snäckan. Så nu sitter han snällt i köksfönstret och vaktar för eventuella inkräktare. Det börjar ju gå mot sommartider nu, och då är det ju säsong för alla studenters ofrivilliga inneboende fruktflugan. Dessutom har jag köksfönstret i stort sett alltid öppen den varmare delen av året, så det kommer lätt in små fän.

Själv sitter jag och väntar på att det ska börja åska. Jag Skypade med mamma nyss, och därute på landet (ynka tre mil bort) haglade det som tusan och åskan gick för fullt. Hoppas hoppas! Jag älskar verkligen när det åskar. Då känner jag mig som ett med allt och fylld av energi. Jag är inte religiös, men ett riktigt åskväder är väl det närmaste en gudomlig upplevelse jag kommer! Nu har det mörknat på rejält och regnar en skur, så det kan hända att jag får tacka Tor ikväll!

Förövrigt har det varit värsta turdagen idag. Saker har bara löst sig en efter en; exjobbsrapporten som jag har känt mig mer stressad över än själva arbetet börjar gå som en dans, ett stort problem med programmeringen i vår produktion löstes med lite hjälp från handledaren, och jag fick klartecken för godkänt i praktikkursen efter ett snabbt möte med en lärare. Dessutom fick vi i klassen inbjudan till grillfest i Kvicksund av samma lärare, jättekul! Och efter det att Gert införskaffades så hittade jag även ett litet block som jag kan ha i väskan och skissa i (mitt gamla är slut, och det verkar inte ha funnits några lämpliga i hela Älsklingstuna!) och även en ny behå som är jätterosa och perfekt i storlek (ursäktar för denna överflödiga information, men den är verkligen jättefin. Och nej, ni får inga bilder på den...)

Igår var inte helt illa heller, det var en väldigt produktiv dag! Under förmiddagen och lite efter lunch fixade jag en massa roliga programmeringsgrejer till exjobbet, och under eftermiddagen och kvällen färdigställde jag hela tre karaktärsdesigner till min nya serie. Och färglade dem! Bara för att skryta lite får ni se dem här (klicka på bilden om ni vill se den större. För det vill ni väl, hoppas jag!):
Den rosa lolitakaramellen till vänster heter Deena, i mitten ser ni huvudpersonen Kailen, och till höger står hans bästa vän Brock. Jag funderar på att göra en rolig liten interaktiv grej med dem i Flash istället för en vanlig statisk karaktärsprofil.

Nu ska jag slafsa i mig ett helt perfekt lagom moget päron, så jag kan inte skriva mer... *slurp*

Jag lever!

2009-05-01T18:09:00.003+02:00

Jag hade ju tänkt skriva om upplevelserna på SPX direkt efter helgen, men jag orkade helt enkelt inte. Dagen innan vi skulle åka på mässan började jag kraxa ganska illa, och förkylningen var ett faktum dagen efter. Jag hade dessutom något som verkade vara ett migränanfall dagarna innan, något som jag aldrig upplevt förut (och hoppas få slippa i fortsättningen, det var helt otroligt jobbigt!) Så under hela SPX stod jag bakom vårt bord och kraxade fram priser och svar på frågor om våra bilder och varför vi inte hade några serier till salu. Allt med en röst som förde minnena tillbaka till mellanstadieklassens målbrottspojkar... Jag är nästan frisk nu, men jag har varit hostig och hes hela veckan.

Men hursomhelst var det en lyckad mässa, och en jätterolig helg! Vi sålde ungefär hälften av vad vi hade med oss, vilket är ganska bra. Jag gick inte direkt med vinst, med tanke på hotell och resa och allt det där. Men man (i alla fall inte jag) är inte där för att tjäna storkovan, snarare för att sprida sina verk och skapa sig ett namn och ett nätverk bland likasinnade ~~knäppgökar~~ kreativa själar.

Jag fick även en rejäl kick med inspiration! Många inbitna SPXare frågade förtvivlat varför varken jag eller Lemuren inte sålde några fansin (fansin är hemgjorda serieböcker, för er som inte är med i nördsvängarna...). Svaret var ganska enkelt, vi har haft en väldigt hektisk vår, med praktik och planering inför examensarbete, samt en massa restuppgifter som fick redas ut innan vi fick behörighet till exjobbet, och sedan nu när vi har påbörjat det projektet. Så det fanns helt enkelt inte tid att lägga ner på ett fansin, inte i den usträckningen jag hade velat för att få till något riktigt najs. Men nu har jag då bestämt att det blir två till nästa år. Ett i miniformat som ska vara en kort historia (som jag kom på för två somrar sen tror jag, men aldrig kom till skott med) och en som skulle kunna bli en längre serie som jag gått och funderat på sedan tidigare i år.

Den ena serien har jag redan påbörjat lite research och skisser inför. Jag har inte bestämt jättemycket, förutom att det ska vara en historia om några typer av magiska raser (typ änglar och demoner, fast min egen variant) och det ska finnas en Anne Rice-känsla i storyn (sans vampyrer, då...det känns så överanvänt nu när Twilightserien och dess fåniga glittrande nosferatukopior fått så mycket publicitet). Men lite dekadens och våld och sådär. Och så ska det vara en shonen-ai (åter för er som inte är med i nördsvängen, shonen-ai är en genre av manga, och ordet betyder boys' love, vilket ger er en hint till vad det handlar om. Jag är förstås inte mangatecknare på någon nivå, men jag gillar att det finns ett namn på just den genren utan att kalla det homoerotiskt. Jag har inte tänkt att det ska vara en erotisk serie. Inte hela tiden i alla fall... *wink* ). Men fansinet lär bestå av någon typ av prolog och/eller ett litet fristående kapitel. Jag har ganska många ideer, men även gott om tid att sortera allt inför nästa SPX!

Det kanske kommer lite bilder från mässan sen, jag ids inte börja redigera dem just nu.

Small Press Expo 2009

2009-04-20T14:38:00.004+02:00

Den 24e smäller det! Då sticker jag och Lemuren upp till vår huvudstad och deltar i Sveriges största mesta och bästa seriemässa, Small Press Expo (SPX). I fredags och lördags satt vi och klippte, klistrade, laminerade bokmärken, svor och pressade pins. Här ser ni skörden:
Till vänster ser ni mina bokmärken, i mitten alla våra pins (det ska bli 60 st men det saknas fem eftersom jag fortfarande försöker komma på ett sista motiv) och till höger Lemurens bokmärken. Bokmärkena är hur läckra som helst, på baksidan har de ett snyggt randigt papper med silverdetaljer, och lamineringen får alla färger att se extra mumsiga ut.

Sedan kommer det en massa andra bilder som vi kommer att sälja vid bordet, men de skriver vi ut och monterar på snyggt papper under veckan. Jag har även gjort två tshirtar som jag kommer att ha på mig (nej inte samtidigt, en för varje marknadsdag förstås), men de får jag lägga upp en annan dag.

Här nedan ser ni de motiv på pins som jag gjort:
Pinen längst ner i mitten avbildar Garfo, han är som en maskot för mej och Lemuren, och är en golem som är med i vår serie True Will.
Och här ser ni Garfo i sin stora plyschvariant (han är ca 55 cm hög!) som jag sydde ihop till förra årets SPX. Han ska resa med oss till Stockholm i helgen i år igen, och sitta med oss vid vårt bord på marknaden. Förra året var han en riktig magnet, alla ville krama på honom (vilket de givetvis fick!).

Så är ni i Stockholm nästa helg och i närheten av Kulturhuset, så kom upp till SPX och krama på Garfo ni med!

Nya Brillor!

2009-04-20T14:36:00.001+02:00

Dom är så sjukt snygga. Jag är jättenöjd! Se själva...
Mumsigt!

Öppet brev till Fazer...

2009-04-18T12:02:00.003+02:00

...och Pågen och Skogaholm och alla ställen som producerar mjukt bröd:

Hörni, om ni ska göra färdigdelade frallor och liknande bröd, som den Rostis jag nu håller i handen, så tänker jag göra ett förslag.

Dela det helt, så att det i all benämning blir FÄRDIGDELAT. Lämna inte den där lilla remsan mitt i frallan oskuren. BRÖDET GÅR AV NÄR MAN FÖRSÖKER FÅ ISÄR BITARNA. Ska jag behöva skära dom själv ändå så kan ni väl lika gärna strunta i att halvhjärtat dela dom på bageriet.

Ja, det här är förstås ett i-landsproblem, det är jag medveten om. Det är väl bara att ta fram en kniv och skära av den där remsan, tänk på att dom svältande barnen i Afrika inte får något bröd alls! Men nu råkar Sverige vara ett i-land så jag får gnälla om dåliga färdigskurna bröd hur mycket jag vill! Dessutom har jag mensvärk. Need I say more?

Nu ska jag äta min söndertrasade smörgås. Det kommer flera inlägg under dagen idag, jag har lite matorelaterade nyheter.

Skärfisen och Långlaten...

2009-04-10T21:05:00.003+02:00

...och jag lär bli både Påskaloska och Annandagstossa med. Vad kan jag säga, jag gillar att mysa om morgonen. Det är då som lakanen och kudden känns som skönast, av någon anledning.

Idag tänker jag bara önska er Glad Påsk med en liten bild som jag knåpade ihop igår:
Jag är hemma nu hos föräldrarna och har återigen lite mys med Kingen. Och så har jag tagit en massa vårbilder. Men jag tänker inte lägga upp dem här, det tar sådan tid eftersom de är så stora. Ni kan se dem i mitt galleri här.

Och så ville jag bara visa hur fina mina ögon var målade idag. Jag har nämligen en söt tshirt med en enhörning på, och den har en metallic regnbågsman. Så jag tänkte att eftersom jag har 120 färger till mitt förfogande borde jag kunna få ihop något som passade till den. Inte mindre än 6 nyanser gick åt till denna skapelse:
I inre ögonvrån har jag en citrongul, sedan en gräsgrön, en klarblå och sedan två nyanser av lila som avslut. Jag har använt en metallicvanilj som highlighter och för att mjuka upp kanten på mina små regnbågar. Det kändes riktigt vårfint och fräscht! Och hela ansiktet:
Ha en glad Påsk alla ni. Ät er nu inte sjuka på varken godis eller ägg. Äggfjärt luktar ju riktigt illa dessutom...

Myshelg

2009-04-08T19:39:00.006+02:00

Den här helgen spenderades ute på landet, i mina föräldrars boning ute i skogen. Jag och Lemuren var barnvakt åt världens vackraste och snällaste hund, King.Visst är han tjusig?

Här är vi tillsammans, på altanen i sen eftermiddagssol:Vädret var fantastiskt hela helgen! Lördag eftermiddag var lite halvmulen, men det blev aldrig kallt eller så. Vi såg tussilago och hörde tranor halva natten. Nätterna var så månklara att vi knappt hade behövt ficklampa när vi tog King på sista promenaden innan läggdags. Men vi tog den ändå, för Lemuren tyckte att det var roligt att plötsligt lysa den i ansiktet på mej när vi gick.

Tråkigt hade vi inte en sekund. Vi tog roliga foton på oss själva ute i naturen, med lite galna sminkningar (eller vad sägs om blå glittriga läppar?) och med våra instrument, gitarren och basen. Vi spelade lite på dom också, men inte utomhus. Vi lyckades komponera ganska mycket av en låt (som Lemuren hade gjort grunden till) och satt ganska mycket vid pianot och plinkade. Lyckligtvis började inte King yla när vi sjöng, det hade varit ganska tragiskt. Det räcker med att Kajsa ibland kurr-morrar åt mej när jag sjunger hemma. Hon gjorde samma ljud åt vårfåglarna som kvittrade förra året. Jag tror det är något fel på henne... Vi gjorde även en stop-motion film! Den är jätterolig, men inte riktigt klar. Men när vi lyckats polera den färdigt så får ni se den. Sjukt kul!

Och så tänkte jag dela med mig av en fin sminkning som jag hade på stan häromdagen (på riktigt den här gången, jag lovar):
Tyvärr ser den gröna lite väl grönt ut. I verkligheten är den väldigt turkos, och den gulare är mer åt limehållet. Jag använde mig av två färger från min nya palett, som helt opassande kommer från märket Manly, och som beställdes via eBay. 120 färger! Och ett set med ett antal borstar fick man till. Inte dåligt! Det är jättemånga helt galna vackra färger, som neonorange, en supermetallic bronze, samt döläckra röda och cerisa nyanser. Jag kombinerar gärna färger lite oväntat, som just den här limeturkosa looken. Vi får se vad det blir för roliga målningar i framtiden!

Nu ska jag spela lite på min näsflöjt.

Såhär gick jag på stan idag...

2009-04-01T23:44:00.004+02:00

Jag ser lite ondskefull ut, ~~som vanligt~~ för ovanlighetens skull. Folk gick undan för mig på trottoaren. En tant gjorde till och med korstecknet och kutade över till andra sidan gatan släpandes med sin rullator, och hann knappt undan för bussen som kom med full karriär runt hörnet.

April, april!

Jag skojar förstås. Mamma, torka nu upp kaffet du just spottade över hela datorskärmen och lugna dig. Jag skulle aldrig sätta min fot utanför lägenhetsdörren med den här mejken. Inte ensam i alla fall. Om det inte var Halloween då, givetvis. Särskilt eftersom i princip alla mina grannar är gamlingar. Och jag vill inte vara ansvarig för några hjärtinfarkter i huset om jag kan hjälpa det...

Nej, jag hade bara lite kul med mina ansiktsfärger som jag hittade i källarförrådet när jag plockade ner lite (skratta inte) Julpynt som legat kvar i en låda i hallen i flera veckor. Jag var livrädd att någon skulle plinga på medan jag höll på med mitt lilla konstverk. Det hade inte gått att låtsas att ingen var hemma heller, för jag hade förstås musik på högsta volym, och det hörs rätt ut i trapphuset.

Fast jag måste säga att jag gillar effekten på läpparna. Jag målade rött innerst och svart ytterst, och blandade lite så att det blev en liten övertoning där. Det skulle jag däremot kunna tänka mig att ha som fokus i en festmejk någon gång. Och kanske inte just med svart, men med en mörk vinröd och röd eller kanske cerise och rosa.

Jag fick stå vid fönstret och ta bilderna, för dagsljuset började avta just då, och min starka läslampa pajade förstås när jag skulle tända den. Så nu är min lägenhet återigen rätt dunkel efterom att i och med detta försvann halva ljusförsörjningen i min lägenhet...

Men här får ni en till bild som blev bra.

Kossans knalliga kalufs!

2009-03-29T21:11:00.004+02:00

Hurra!

Vilken tur att mitt hår sällan blir som min matlagning, en katastrof alltså. Hennan var förvånansvärt lätt att tvätta bort (jag vågar till och med säga att den var lättare att skölja ur än vanliga hårfärger). Däremot har jag nog förstört min (i och for sig redan rätt så kvaddade) favoritmyst-shirt. Det droppade ganska rejält från håret den sista halvtimmen, trots ~~bajspåsen~~ plasfolien.

Men ååååh vilken vacker färg det blev! Se bara själva:

Precis lika kopparrött som jag hoppades på! Tyvärr syns det lite dåligt i mitt halvmörka rum, men är det soligt någon dag snart ska jag ta en ordentlig bild. Jag var lite orolig sista timmen för jag tyckte mig skåda en hel del rosa strån under plasten, och jag började undra hur många olika färger som skulle visa sig i håret när dessa två timmar var över... Men min ångest för att se ut som någon som fallit huvudstupa ner i en konstig LSDtripp visade sig vara obefogad när jag sköljde ur kladdet ur huvudet. Och mjukt och skönt blev det med! Det blir allt henna i fortsättningen också!

Nu äter jag tacomacaroner (tack Lemuren för tipset, asgött asså!) och sedan ska jag koppla av med en härlig mugg te, persika och mangosmak. Mums!

Koblaja i håret, Kossan?

2009-03-29T14:38:00.007+02:00

...nej det är inte bajs i mitt hår, utan henna. Men med tanke på hur skeptisk jag ser ut i den här bilden så kan man ju undra. Det ser verkligen ut som om jag tagit en rejält blöt och färsk komocka och smetat in i min lugg.

Men, ja, jag har bestämt mej för att prova naturens egna henna i håret istället för min härligt cerisa Manic Panic färg. Jag älskar verkligen den nyansen jag använt hittills, men det är så tråkigt när den där härligt intensiva färgen bara håller i en vecka, sedan blir det en blandning av rosa och lax, sedan pastellrosa och till sist vällingkräks (förövrigt så är även den framställd av naturprodukter och inte djurtestad, ännu ett plus i kanten för den). Fast vad jag har läst är väl inte henna så jättebeständigt som många kemiska hårfärger heller, men jag ville prova. Dessutom tycker jag att det är praktiskt att kunna ha en burk med pulver hemma och bara blanda till när det behövs.

Och på tal om bajs så verkar folk i allmänhet tycka att det luktar bäver om blandningen, men jag tycker faktiskt det luktar jättefräscht! Å andra sidan så är jag ju en liten skogsnymf, så den här örtiga blandningen tilltalar mig nog för att den är så naturlig - det luktar ju inte kemikalier eller ammoniak som vanlig hårfärg (för inte tal om blekningskurerna...BÖÖÖRK!). Dessutom så är det ju hintar av citron och vinäger i den, eftersom man ska ha i något surt för att hjälpa färgen att tränga ur pulvret.

Så nu sitter jag i alla fall och ser ut såhär:

Som om jag lindat in komockan i en bajspåse. Och såhär ska jag sitta i två timmar. Då ska luggen förhoppningsvis vara koparröd och härlig! Enligt mina efterforskningar via pålitlige herr Internet så används inte henna hos frisörer just för att man inte kan garantera ett resultat; blandningen, tiden och resultatet varierar rätt mycket från hårtyp till hårtyp tydligen. Däremot gjorde jag en testslinga igår med hår som jag tagit från borsten (ett smart knep om man är osäker!) där färgen satt i två timmar. Det blev kopparfärgat, som en gammal kaffekanna nästan. Och hennan hade bara stått och dragit hälften av dom tolv timmarna som rekommenderas för att få full 'color release' från pulvret innan man har det i håret. ~~Bajset~~ Smeten jag har i håret nu har stått och dragit i över tolv timmar. Och den färgar nog rejält...jag torkade bort lite smet som suttit i pannan i kanske 10 minuter, och huden var redan lite orange!

Det kommer ett inlägg senare när vi ser resultatet. Men det blir inte heller det slutgiltiga resultatet, för det kan ta tre-fyra dagar innan färgen satt sej ordentligt och dess riktiga nyans syns! Rätt coolt, va?

Och så ville jag bara dela med mig av livet med marsvin. När Lemuren kommer och fikar hos mig (vilket är ganska frekvent...) släpper vi ut tjejerna på golvet så dom får motionera, dom små ~~fettotjockisarna~~ sötnosarna. Häromdagen hade Lemuren med sig ett paket Singoallakakor (mmmm mina favoriter) och vi testade om tjejerna också gillade dom. Svaret blev ett rungande WHEEEK (översatt: JAAAA!).
Där ser ni Lemuren (eller åtminstone hennes skrev...sorry bruden) hållandes en kaka. Kajsa har just nafsat lite på den. Doris har lagt en liten kabel därborta (hon kallas numera för Bajsmästern för hon lämnar så mycket pluppar när man håller henne). Det är min fot till vänster där. Ja, det ÄR en julstrumpa ni ser på min lilla fot. Men dom är så sköna...

Förövrigt är det fortfarande raveparty för fullt i skallen, men dom verkade ta en paus under fredagen. Om det inte löser sig under veckan ska jag ta och ringa till fru tandläkare och se om jag inte kan få göra en sån där skena så jag inte tuggar så förbannat hela tiden. Jag kommer på mig själv med det rätt som det är. Jag skulle behöva sätta in en skena när jag sover eller sitter vid datorn (med andra ord skulle jag ha den i munnen jämt...) för det är då jag gnager som värst.

Jag återkommer om några timmar med min färdighennade lugg!

Kossan och Äventyret med Våfflorna

2009-03-25T18:50:00.006+01:00

Åååh ni anar inte vilka vackra men ack så förbjudna ord som har undsluppit mina fagra läppar denna afton.

Våffeldagen. Underbart. Jag älskar våfflor. Hade planerat en riktig mysig omgång med frasiga våfflor garnerade med makrill i tomatsås och creme fraiche. Smarrens, va?

Satans våfflor.

Om det bara hade kunnat gå som folk när jag ska laga mat, någon gång i mitt liv. Men nej, jag lyckas alltid göra något galet. Jag ska berätta om Kossan och ~~våffelkatastrofen~~ äventyret med våfflorna.

Först slår jag upp min fina kokbok till sidan om våfflor. Där finns 'smörgåsvåfflor' och 'frasvåfflor'. Det jag fått för mig att jag vill göra är frasvåfflor, men dessa ska innehålla vispad grädde enligt min bok, och det verkar inte stämma. Så jag tar smörgåsvåfflor. Knäcker ägg i bunke. Häller ner en deciliter socker (och börjar här undra om det stämmer, för jag tycker inte det borde vara socker i den) och läser vidare i receptet...en halv liter mjölk... EN HALV LITER? Och 100 gram smör?! Det kan ju INTE stämma. Kastar ägg och halvsmält socker. Sköljer bunke. Konsulterar pålitlige Herr Internet. Hittar nytt recept på ICAs webbsida efter en snabb Googling. Hurra.

Blandar:
.5 dl margarin
2 dl mjölk
1 dl vetemjöl
1 ägg
.5 msk bakpulver
1 dl iskallt vatten

Allt efter receptet. Fast jag har halverat, för jag ville bara ha 2 portioner, och ICAs recept var för 4. Men vad blaskig smeten ser ut. Kan det stämma? Jooo klart det gör...ICA kan väl sitt. Råkar scrolla ner på sidan och ser folks kommentarer om recepetet...

Satans våfflor.

Vad skriver dom där då? Jo, bland annat:"Byt plats med vetemjöl och mjölk och minska på bakpulvret."
och
"Det ska inte vara msk bakpulver utan TSK! I övrigt är det rätt recept."
och helt enkelt:
"RECEPT FEL"

Nu kom de där vackra orden jag nämnde tidigare. Jaha, så var det med ICAs påstådda expertis när det gäller basrecept som våfflor. Jag vispar ner lite mer mjöl, och då börjar smeten i alla fall se vettig ut. Jag vägrade att kasta en sats till! Nu börjar jag bli hungrig.

Men det är inte över än.

Jag tänker att jag borde smöjra järnet först och göra en, vad jag kallar, fulvåffla, som inte ska ätas, eftersom jag inte har använt järnet på ett bra tag. Häller ner lite smör i våffeljärnet. Tänker INTE efter före. Tar fram brödpenslarn och tycker det är en bra ide att smeta ut smöret lite med den. Det är INTE en bra ide. Penseln smälter. Det är små smälta plastpluppar i hela järnet.

Mer vackra ord.

Sliter kontakten ur vägguttaget och petar bort alla små plastpluppar med en tandpetare. Sätter i kontakten igen och får äntligen ner smeten i våffeljärnet utan problem.

Och så fantastiskt goda de satans våfflorna blev, till slut! Den som väntar på något gott, som man säger...

Men det blir nog allt pulversmet nästa gång.

Förresten så skyller jag hela det här äventyret på att jag verkar ha haft ett olovligt raveparty i mitt huvud sedan i fredags...det är bara dunkadunkadunka hela tiden tycker jag. Dom verkar ha gjort ett kortare uppehåll däruppe under måndagen (de kanske kom ner från Ecstacyruset eller gick för att inhandla nya neonstavar, vad vet jag) men sedan satte det igång igen. Dunkadunkadunka. Det är antagligen på grund av att jag börjat gnissla tänder igen, och är onödigt stressad över examensarbetet som jag och Lemuren påbörjade i måndags. Så ni kan tänka er att jag inte riktigt är i stånd att tänka som folk just nu...helst vill jag bara lägga mig i soffan och spela lite Spore tills jag somnar. Vi får se vad det blir när jag ätit färdigt mina makrillsvåfflor!

suck inget cyklande för mig...

2009-03-20T21:05:00.006+01:00

...tydligen är det punka på riktigt. Idag (en kvart innan en redovisning) kom jag ner i cykelkällaren och såg att luften gått ur bakdäcket i alla fall till halften. Så det var bara att kuta på mina egna två fötter ner till skolan. Kan tillägga att det kan ta 20 minuter för mig att komma ner till skolan. Suck och stön. Och jag skulle förstås redovisa först, enligt schemat. Men det var i alla fall rätt trevligt väder! Och jag hann innanför dörren någon minut innan vi skulle börja. Svettigt värre, men det gick riktigt bra.

Mamma, jag ber om ursäkt förresten. Jag lovade att inte visa mig bland folk i de grå mysbyxorna jag inhandlade när du var med, men de åkte på idag. Heldag (9-16) med redovisningar på en fredag. I ett svinkallt klassrum. Du förlåter mig väl den lilla bekvämligheten som dessa brallor gav mej under de här plågsamma timmarna innan helgen? :)

Och så hade vi riktigt kul på workshopen på Konstmuseet igår kväll! Först berättade konstpedagogen lite om gatukonsten och grafittins historia (rätt fascinerande), och sedan visade hon en massa kort på vägskyltar som konstnärer gjort om och hängt upp i städer.

En ganska intressant debatt om detta egentligen. Hon menade på att folk klagar så på grafitti och så, eftersom det är olagligt. Men rondellhundar, dom är ju så söta och fina, trots att även de handlar ju om en olaglig utsmyckning av offentlig plats! Lite dubbelmoral? Fast jag tror att det handlar om att grafitti 'förstör' (och jag menar förstås då i första hand tags och fult klotter och sånt som målas på folks hus och på tågvagnar) och kostar klöver att sanera bort, och inte om dess egentliga konstvärde. Riktig grafittimålning är ju jätteläckert. Jag minns en jättestor betongvägg som höll upp en väg som låg i en backe i Prag där det fanns otroligt välgjorda konstverk utfärdade med sprejburk. Detta är ju en föränderlig konstform, och rätt som det var kunde man se ett nytt alster när man åkte förbi. Och man respekterar varandras konst, det anses ju som ohyfsat att klottra över någon annans grafitti om jag förstått rätt.

Men efter den här lilla kulturhistoriska lektionen fick vi skapa egna skyltar, precis som vi ville. Material fanns, så det var bara fantasin som vi fick tillhandahålla själva. Jag hade tid med två skapelser:
Påbud för enhörningar? Ja! Det började med att jag tänkte göra om en herr gårman till en lindansös, men sedan tittade jag i häftet med vägskyltar som fanns där, och fick denna ide. Jag älskar enhörningar, och tyckte att den här skulle vara lite kul. Och ska man tolka den mer symboliskt så betyder den kanske inte att det bara får vistas enhörningar på den här platsen, men att här får man släppa sin fantasi fritt och tro på vad man vill! Den hänger nu ovanför mitt datorbord. Den är gjord med självhäftande plast som är fäst på kartong. Lite pillrigt, men går snabbare än att måla.
Och den här behöver väl knappast någon förklaring... Jag hade lite tid över, så jag slängde ihop den lite snabbt. Samma teknik som enhörningen. Doris verkar ha tagit lite illa upp över att jag placerat den ovanför deras ~~bur~~ hem, men Kajsa tar det med ro. Hon vet vilket humör Dorran har!

När vi var klara på museet sprang jag och Lemuren in på skolan och hängde upp våra skyltar på ettorna och tvåornas studiodörr. De togs emot nästa dag med en hel del skratt! Men jag tog hem mina idag, jag ville gärna hänga upp dem här hemma. Lemurens hänger kvar, däremot. Hon gjorde en lik min enhörning, fast med en piratget (ja. du läste rätt. jag vet inte riktigt heller, men den är rolig) och en varningsskylt där en rullstolsgubbe åker ner i vattnet (istället för bilen som brukar vara på sådana skyltar vid kajkanter och sånt). Därunder står det kort och gott: Fan. Med punkten. Det är viktigt. Ni förstår precis situationen då man svär med PUNKT och inte med ett utropstecken va?

Och så är det ju helg nu. Vilket betyder GODIS (som jag verkligen inte handlar varje helg, om ni undrar). Jag handlade lite godsaker i lösvikt på ICA, och måste bara göra lite reklam för dessa godbitar:
Jag brukar absolut inte gilla kola, jag får lite panik när det fastnar i tänderna. Men dom här är helt gudomliga! Den bruna med chokladsmak är storfavoriten. Jag vet inte riktigt varför den blå heter special, den smakar mint. Kunde den inte bara heta mint? Men god är den. Även den med lakrits är riktigt smaskig, trots att jag inte är förtjust i lakrits som inte är typ Djungelvrål eller Turkisk peppar eller i alla fall något lika starkt och salt. Det var min mamma som upplyste mig om dessa godsaker. Så det är väl dig jag får tacka sedan när jag gått upp flera kilo och hamnat i sockerkoma... Du kan väl ringa mig senare och kolla så att jag inte ligger utslagen här på golvet med en rejäl kolaöverdos...

Nu är jag ute och cyklar.

2009-03-19T15:49:00.003+01:00

På riktigt. Fast inte precis nu. Precis nu sitter jag med mensvärk och dricker Dumlechoklad (med grädde) för att trösta mina stackars små äggstockar.

Ja, jag har läst biologi. Jag vet att chokladen inte hamnar i äggstockarna, utan i magen. Men det känns bättre ändå. Allt känns lite bättre med choklad!

Men jag HAR cyklat. För första gången på säkert ett år! Min fina lilla lila cykel har stått övergiven i cykelrummet sedan förra våren då jag upptäckte att bakdäcket var lite väl platt (fast bara nertill, förvisso. Men det är ju den delen som ligger i backen när man åker, så lite orolig blev jag). Men nu har jag varit hos morfar som är släktens cykelgubbe. Han satte dit en ny ventil, för han såg att den pyste ut luft. Förhoppningsvis ska detta ha löst problemet, men jag kan ju ha punktering ändå. Den som cyklar får se!

Igår var jag också hos morfar och mormor, eftersom morfar fyllde år. Det blev en mysig kväll med mormors underbara köttsoppa (med surkål och delikata kardemummakryddade klimpar!), fika och schwartzwaldtårta. Och lite likör förstås. Morfar är inte bara cykelgubbe, utan även likörgubbe. Han och mormor brukar ta ett litet glas flytande godis på kvällarna, och det tycker jag de gör rätt i. Båda har nått 85 års ålder och då kan man gott unna sig sådant, tycker jag!

Ikväll ska jag och Lemuren vara riktiga esteter. Det är tydligen någon grej nere på Konstmuseet (där Lemuren har praktik) som ska handla om gatukonst. Vi är inte helt på det klara om vad det är, förutom att det verkar vara en worksop. Och vi är ju väldigt nyfikna, sådär som kossor och lemurer gärna är, så vi tänker investigera! Fortsättning följer...

Visst, skapa fördomar bara, medan ni fördömer fördomar.

2009-03-17T11:16:00.009+01:00

Hm. Ja. Läste Aftonbladet på nätet idag (egentligen föredrar jag DN men av någon anledning så kan jag inte riktigt släppa den numera skvallertidningens charm...) och det jag oftast blir lite småförbannad över när jag läser Ab är att många av deras skribenter (och korrekturläsare) verkar vara fullkomligt inkompetenta. Stavfel, dåliga avstavningar, särskrivning. obegripliga meningar och liknande är vardagsmat där. Men idag blev jag sur över en hel artikel som inte alls hade något att göra med skribenten!

Rysk vrede mot SVT:s ’Tingeling’ lyder rubriken.

Tydligen har ryska ambassadören ballat ur över ett mellanspel under Melodifestivalen. I numret dansade Henrik Dorsin och sjöng, bland 'Matrjosjkadockor, kosackdansare, en kör med ryska officiersuniformer och lättklädda tjejer i tajta shorts med röda stjärnan på.'

Ambassadörens talesman Anatoly Kargapolov sa bland annat:
"Det är obegripligt för mig varför Sverige skulle visa sådan okunnighet i att tolka bilden av Ryssland" och att om ryssarna sett det här att det skulle ha minskat svenska bidragets chanser en del (HA! Den har ingen chans ändå, alla vet att ryssland och kusinerna röstar på varandra...Vaddå, jag är inte bitter!) och att "förhoppningsvis kommer det här att bli en väckarklocka hos svenskarna och få dem att inse hur avskyvärda vissa av sakerna som de visat är". Han sa även "Jag är verkligen upprörd att svenska folket inte bryr sig om att se bortom sina egna landsgränser och håller sig till sådana trångsynta och föråldrade stereotyper om Ryssland".

Öhm... vet ni vad JAG verkligen blir upprörd över? Att ryssar uppenbarligen saknar humor (om man nu ska snacka fördomar...) Och att jag inte ens har en TV, inte alls har sett det här inslaget, och även jag fattar om att det är en parodi. Herregud, tror dom verkligen där på ryska ambassaden att SVT verkligen har fördomar om ryssar på det viset på riktigt? Eller tål dom verkligen inte en gnutta parodi över deras eminenta nation? Vi svenska tjejer får stå ut med skämt om att vi är blonda och lösaktiga porrskådisar, och att det spatserar isbjörnar på gatorna och att man äter prinsesstårta till frukost. Men inte går våra ambassadörer världen över ut och fördömer folk! Nä, skaffa lite humor och fingertoppskänska för parodier, ryska ambassaden. Bland det värsta jag vet är folk som tar sig själva på för stort allvar. Jag tycker synd om ner om ni inte kan skratta åt er själva!

Så. Nu har jag klagat färdigt för idag. Nu ska jag visa er mitt vackra hårband. Totoro får stå modell, för jag ser återigen ut som en hobo idag. Och jag har ingen lust med att skrämma bort läsare genom att visa bilder på mig själv i detta skick.Fint va? Totoro här är förövrigt min stolthet bland roliga samlarprylar. Min granne Totoro är min favoritfilm i hela världen, och om ni inte sett den så bör ni se den. Hemskt söt och rolig och fin. Och den här stora grabben fick jag av pappa när han bodde i Japan. Plus ett gäng mindre plyschisar. Mina vänner har fått för sig att han gick in i butiken och kommanderade 'Aaaall Totoros.' med is i blicken, varpå personalen bugade frenetiskt och underlägset och viskade 'Hai, Pappa-san!' och kilade iväg efter de uppstoppade varelserna. Kamraterna är övertygade om han är med i Yakuzan pga av deras egna påhittade anekdot dessutom... De har sådan livlig fantasi.

Eller är det sanning kanske? *stryker hemlighetsfullt icke-existerande skägg*

(Alla citat gällande ryssarna och deras brist på humor kommer från Aftonbladets artikel som ni kan läsa HÄR.)

Minigolf!

2009-03-16T22:32:00.006+01:00

Nu har jag minigolfat för första gången i mitt liv! Det var faktiskt riktigt kul. Jag fick visserligen stryk, men man kan ju inte vara bäst jämt, eller hur? Jag var där med Snäckan, som jag tänker kalla henne, som jag jobbar som kontaktperson för en timme i veckan. Hon hade däremot golfat på Munktellarenan förut, och slog mig med hela tio...poäng? Slag? Bollar? Jag vet inte vad man räknar med i golf! Det började rysligt bra för mig, första hålet klarade jag på två slag. Men det var ju även första banan, och inte särskilt komplicerad. Vissa banor var faktiskt grymt svåra, jag gav upp efter runt femton totalmissar på tre av arton banor. Men jag vill definitivt göra om detta! Och det kostade bara 25kr per person. Ett billigt nöje med andra ord! Bilden här nedanför ser ni min lapp med poäng eller bollar eller slag eller vad det nu heter...

Och ikväll har jag pysslat lite. Jag gjorde ett hårband/pannband i hippiestil. Dessa ska ju tydligen bli värsta trenden, om man ska tro på modespådomarna. Och Nicole Richie har ju gjort nån kollektion med hårband, och flera kändisar i USA fotats på gatan med dom. Så visst, kanske. Men jag tycker bara att dom är jätteläckra! Jag såg en på GinaTricot för några veckor sedan. Den var jättefin. Men brun. Och alla som känner mig någorlunda vet att jag inte är förtjust i brunt direkt. Bara på byxor och skor, liksom. Så jag bestämde mig för att göra en egen! Det blev en svart kreation av flätade mockaband, några jättefina silvermellandelar, vita fjädrar och två små berlocker av fjädrar i silver som jag haft i min pyssellåda sedan länge.

Efter en timme, ett antal omflätningar, tappade länkringar, krypande efter pärlor, sönderklippta fjädrar och flera exotiska svordomar senare är jag rätt nöjd. Den blev riktigt fin, och jag kan tänka mig flera outfits jag skulle kunna ha den till! Jag vill lägga upp en bild på mitt mästerverk, men det får komma i morgon. Det är sjukt dåligt belyst hemma hos mig (Lemuren har till och med korat min lägenhet som 'tidernas mörkaste lägenhet' pga min brist på lampor...), och det kommer inte att bli något bra foto just nu. Jag fixar det under förmiddagen imorgon. På eftermiddagen ska jag och Lemuren göra en restuppgift som måste fixas innan vi kan göra exjobbet!

I've watched the Watchmen!

2009-03-15T16:17:00.015+01:00

Heehee! Nu har jag sett den! Och jag är sjukt nöjd med biobesöket, kan jag säga. Jag och Lemuren (jag sa ju att jag skulle hitta på ett namn åt henne snart!) gick båda förnöjt därifrån och diskuterade vad vi tyckte.

Filmen är närmare tre timmar lång, men det kändes verkligen inte så. I och för sig har jag ju läst serien så jag visste ju vem som skulle dö, när, och hur, och hur allt slutar. Men filmen blev inte tråkig för det! En massa grejer har förstås tagits bort och lite har ändrats (jag tänker inte berätta exakt vad, ifall någon vill slippa spoilers...), men inget som jag tycker är negativt eller förstör historien. Och jag är inte alls förvånad heller, med tanke på att hela serien går på kanske 400 sidor! En jätteförändring gjordes, men enligt min åsikt, gjorde den till och med historien bättre. Det märks mest mot slutet av filmen, säger jag bara. Ni som inte sett den ännu får kolla efter det (men om ni läst boken så kommer ni veta vad jag menar).

Så, ja. Jag tycker filmen är riktigt bra. Jag är ingen recensent, men jag har läst serien och älskar den. Och jag tycker den har konverterats till film riktigt väl. Fightscenerna är mycket mer brutala än i boken, men detta är inte alls konstigt, med tanke på att man typ aldrig ser dem slåss i de tecknade rutorna. Men i filmen pucklas det på rejält! Castingen var bra också, alla karaktärer spelades väl. Heja Malin Åkerman! I och för sig kunde hon ha varit lite mer bitsk i replikerna, för Lauras karaktär i boken verkar lite bitchigare.

Om jag nu ska klaga på något så saknar jag lite av det bildspråket som var i boken - till exempel siluetten av ett par som finns med överallt, samt Nostalgia-reklamen som dyker upp titt som tätt. I sig tillför de inget till storyn, men jag tycker deras symbolik var bra, och de kändes väldigt framträdande i boken. Och sen den svenska textningen...dom missade lite det här med att Rorschach pratar på ett speciellt sätt. I början av filmen hängde det med i texten, men sedan började hans repliker skrivas som om han talade normalt, och det gör han verkligen inte! En bagatell, ja, och antagligen inget som förstör, för jag antar att de flesta i filmens målgrupp är så bra på engelska att de inte är helt beroende av textningen. Men anmärkningsvärt.

Musiken va jättebra. Ni som läst Watchmen vet att det kommer delar av låttexter då och då i boken. Och på samma sätt så är det sköna låtar i filmen! Och så, förstås, den underbara låten under eftertexterna, My Chemical Romances tolkning av Bob Dylans Desolation Row. Så härlig! Lite synd att den inte är i filmen, men å andra sidan så var det bara annars tidsenliga låtar, och en nytolkning hade inte passat (även om jag tycker att Gerard och hans grabbar fått till en härlig 80tals punkkänlsa i sin version). Ni kan kolla den på Youtube här.

Ett par killar som satt bredvid oss gick efter ett tag. Vet inte exakt när, men det var precis innan filmen började bli spännande. Jag antar att de inte läst boken, för då hade de vetat detta. Annars kanske de var ~~odrägliga besserwissers~~ riktiga seriekonnäsörer som inte alls gav filmen sitt godkännande. Their loss, tycker jag! Och jag kan aldrig riktigt förstå såna som går ifrån en biofilm halvvägs igenom! Man har ju ändå lagt ut en hundring på å se den, liksom.

Jag tänkte även dela med er av min sminkning igår! I fortsättningen kommer jag nog lägga upp bilder på sånt, när jag gjort något roligt med makeupen. Och jag kände egentligen inget särskilt behov av att klä upp mej för ett biobesök, men jag hade lufsat runt i marsvinshårbeklädda mysbyxor härhemma och sett ut som en hobo i flera dagar. Så det var skönt att piffa upp sig lite!

Jag kände för att vara lite tropisk och 80talsinspirerad (jag kanske undermetvetet tänkte på att Watchmen är baserad i 80talet).
Produkter:
Limegrön ögonskugga - nån billig från Coop
Turkos ögonskugga - HMs egna
Liner - Cake Eyeliner från Make Up Store (helt underbar, jag är den helt trogen 4-evah!)
Sotning - Kohl Minerals i Stellar grey från L'oreal
Mascara - IsaDora (typ den billigaste. Älskar den!)
Kolla min ögonfärg! Vad hände? Jag trodde jag hade helt vanliga bruna kikare, men näha. Här ser dom vackert honungsrostade ut. Är det kameran eller sminket, eller har jag sådana underbart varma irisar i verkligheten? NOM!
Här har ni hela looken. Tog ett halvneutralt läppstift (nån gammal rackare som är typ samma färg som läpparna) för att inte looken skulle bli för extrem. Luggen börjar redan dra åt sashimifärg, trots att det bara var en vecka eller så sedan jag färgade det. Manic Panic färgerna är ruskigt bra, men tyvärr är de bara semipermanenta. Det finns en 'enhanced formula' som är mer beständig, men den hittar jag inte i vårt avlånga land. Och tack vare USAs tullrestriktioner går det inte att beställa hit heller. Suck. Som tur är blir inte den här färgen så ful, den blir bara mer och mer ljusrosa vartefter. Sist såg det till och med ut som om jag hade orange i underhåret efter ett tag. Coolt.

Men nu har jag skrivit tillräckligt. Jag har lite att skriva om imorgon också, eftersom jag ska minigolfa för första gången i mitt liv. Och dessutom får jag betalt för det! Men mer om det nästa gång. Toodles!

Teknikens under

2009-03-14T19:28:00.003+01:00

Jag här ännu ingen förklaring till de konstiga ljuden under natten. Men jag hörde inget eftersen jag skrivit det inlägget, och stördes inte av dem när jag lagt mig heller. Däremot hade jag en mardröm på morgonkvisten som var riktigt obehaglig.

Jag minns inte hela händelseförloppet, förutom att det var en snubbe som var riktigt elak och försökte misshandla min polare, så jag pucklade på honom själv. Och vi fick springa och gömma oss från honom. Jag låste in mig i badrummet, men han sparkade in dörren (som jag då fastnade bakom) och slog med knytnäven mot mitt ansikte och magen, men nådde inte riktigt fram. Och allt skedde hemma hos mina föräldrar! De var inte hemma, men var däremot hos grannen tvärsöver vägen. Så mycket mer minns jag inte, förutom att en yngre grabb som också var där sprang över till grannen och hämtade mina föräldrar. Det sista jag minns var att den här aggresiva typen satt ner mot en vägg (vet inte hur han kom dit eller varför han plötsligt var så lugn) och jag gav honom fingret och sa att nu låg han allt risigt till, för jag såg genom fönstret hur min pappa kom stormandes uppför gårdsplanen. Den killen fick säkert vad han tålde sedan, men jag tror jag vaknade här.

Som sagt, ganska obehaglig, men ett rätt så roligt slut!

Men detta var inte alls det jag ville berätta om egentligen!

Jag fick just världens glädjande meddelande via Facebook, och är så himla glad. Min gamla bästis sedan vi bodde i USA (vi flyttade dit när jag var 6 och bodde där fyra år, det ger er lite proportion på detta) hade lagt till mig som kompis! Helt underbart. Jag tänkte till och med på henne häromdagen, men jag vet inte varför jag aldrig kom på tanken att jag kunde söka på henne där. Även om jag sitter och morrar irriterat över Facebooks nya look (hallå, ALL tillstymmelse till informationsdesign verkar ha försvunnit?) så är jag glad att detta community finns. Nu har jag ingen ursäkt eller möjlighet att helt tappa kontakt med mina gamla polare!

Ni lär säkert höra mer om detta längre fram. Väntar just nu på svar på henne angående vad hon haft för sig de senaste tio åren (jag tror vi tappade kontakten någon gång under tiden vi bodde i Prag, vilket var ungefär tio år sedan).

Jag tänkte även lägga till en liten sak här: jag tänker aldrig nämna någon vid sitt riktiga namn i denna blogg! Oavsett om jag vet att ni kanske inte skulle misstycka. Alla kommer att få ett kodnamn, och alltså inte ett namn som ni kallas i verkligheten. Ni kommer antagligen att känna igen er själva ändå om jag berättar några roliga anekdoter. Men jag tror inte på att man ska 'hänga ut' folk (även om det inte gäller något negativt) i sin personliga blogg. Bara så ni vet! Undantaget är förstås Mamma och Pappa och mina morföräldrar. Onödigt att hitta på kodnamn för dem tycker jag...! Då måste jag ju ändå skriva min mamma _____!

Nu ska jag föna håret. Om ett tag ska jag och min polare gå och se Watchmen (polaren är hon som blev påpucklad i min dröm dessutom. Får hitta på ett kodnamn åt henne snart!). Jag har sett fram emot detta hur länge som helst! Det vore dumt att gå in i biosalongen med några som helst förväntningar, men jag tror faktiskt att det kommer att vara en bra film. Jag menar, dom hade ju redan en fantastisk historia att jobba med...

Recension eller något liknande får ni imorgon!

Mysteriet med Trapphuset

2009-03-14T02:05:00.004+01:00

Jag sitter här alldeles ensam i lägenheten (eller nej, egentligen är jag aldrig ensam med mina små ~~äckel~~ gullungar här). Klockan närmar sig två på natten. Under den senaste timmen har jag stundvis hört en mansröst och ljudet av en dörr som öppnas eller rör sig. Mannen ifråga har inte sagt en hel mening, mest bara ett ord eller kanske en grymtning. Sammar röst varje gång, en ganska lågmäld en, litte sluddrig, låter som en äldre medelålders man.

Varje gång har jag sprungit till dörren (det är två steg från där jag sitter vid datorn) och kikat ut i titthålet. Inte en själ syns. Jag tycker att det låter som om det kommer från min våning, men det ekar ju ganska rejält i trapphuset också. Det kan vara min granne till vänster, för jag vet att det bor en karl där, men jag förstår inte riktigt vad det är han gör i sådana fall. Går han i sömen månntro och kikar utanför sin dörr och grymtar? Ljuden började efter midnatt, så det är möjligt. De andra grannarna på min våning är gamla tanter, samt en yngre kille. Och hans dörr ser jag när jag kikar ut.

Nu lät det igen! Fast nu var det bara en dörr som låstes, kan vara någon på våningen nedanför som kom hem från krogen, eller någon häruppe som låste om sig för natten. Ingen mansröst den här gången i alla fall.

Och ja, jag tror verkligen på andar och spöken och sådana hedniska ting, fast jag tror (eller vill inte tro) att något sådant rör sig därute just nu. Det är antagligen en granne, på riktigt. Det som stör mig är att jag inte vet! Det vanliga mänskliga syndromet genom alla tider: vi räds det vi inte förstår!

Jag hade tänkt lägga mig nu, men jag pallar inte att vakna av det där i natt! Det finns risk att jag kissar på mig då. Jag är egentligen inte mörkrädd men har ganska livlig fantasi, och skrämmer lätt upp mig själv i mörkret. Okej, det betyder kanske att jag är mörkrädd... Dessutom har jag på sistone haft mardrömmar och sovit lite dåligt för det. Nej, det är minsann iPod och hörlurar som gäller för läggdags!

Förresten, det är en sak som jag kommer att skriva om: drömmar! Jag kommer inte särskilt ofta ihåg dem, men de jag lyckas hålla kvar i minnet på morgonkvisten är oftast grymt haschiga eller otäcka. Som ett exempel drömde jag en gång att jag och familjens schäfer King jagade Saddam Hussein på en flygplats i Dubai. Det var en pickup involverad, som min älskade King föll av flaket på. I kid you not. Helkonstigt (men vovven skadades inte i drömmen, om ni undrar!).

Eller den för några veckor sedan då det kom en våg av bränder rakt genom flera bostadshus (inklusive min lägenhet förstås) i en rak linje efter ett blixtnedslag, fast ingenting alls brändes upptäcktes det efter paniken lagt sig. Och för att stoppa bränderna fick brandkåren släppa några lass med något konstigt tvålflingsaktigt från helikoptrar, som man absolut inte fick andas in. Gissa vem som blev fast utomhus medan de vita flingorna dalade nedåt? Total ångest. Men fler sådana lär det i alla fall bli, och då får ni läsa om dem!

Gonatt (eller gomorrn kanske...)

Ytterligare några presentationer...

2009-03-13T20:26:00.008+01:00

...den här gången med bilder!

Så här ser jag ut just nu. Osminkad, rufsig i håret, hängandes över datorbordet, med flottiga glasögon sedan jag gjorde middag. Men jag kan inte vara glamorös jämt, hörni!

Ni ser lite av min lägenhet bakom mig (som tur är syns inte röran så mycket...) Det är faktiskt inte mer än så, förutom kök och badrum. Tjugosex kvadratmeter plus balkong. Lyx!
Här är mina små bo~~rtskämda kryp~~ älsklingar. Doris den Bitske till vänster och Kajsa den Tjocke till höger.

De är riktiga matvrak och älskar pepparkakor. Doris tycker om att bli kliad under hakan, medan Kajsa mest sitter still och myser (eller också är hon vettskrämd, jag vet faktiskt inte).
Detta är Nebelgeist, vilket är ett påhittat ord som betyder 'dimspöke' på tyska. Ja, jag har döpt min gura. Nej, jag är inte galen. Inte helt.

Det är hursomhelst en Squier Strat. Visst är den fin? Så glansig. Mmm nu vill jag spela lite. Dags att trassla ut förstärkarsladden och dra några riff.

På återseende!

vinkar blygt

2009-03-13T19:28:00.007+01:00

Jaha, första inlägget. Läskigt. Som första dagen i skolan. Jag vet inte riktigt hur man ska göra. Jag menar, jag läser en hel del bloggar. Men att säga att detta gör att jag kan bli en bloggare är ungefär likvärdigt med att säga att jag kan bli pilot bara för att jag åkt flygplan så många gånger.

Fast vore det inte roligt om jag bara kunde sätta mej i en cockpit och fräsa iväg utan en enda lektion? Coolt.

Men jag antar att det enklaste är att presentera mig först. Även om jag räknar med att mina första läsare kommer att vara folk jag känner (och vars inboxar jag spammat sönder med länken hit...), så kanske det kommer hit andra nyfikna själar som undrar vem tusan den där bruden med rosa luggen är.

Jag ska börja från början. Det är bara drygt tjugotvå år sedan, så det här tar inte någon längre tid att berätta *fniss*. Den 17e september 1986 föddes jag i Runnymede som ligger i Surrey, England. Sedan dess har vi bott i ett flertal länder: först flyttade vi till Kanada, där vi hade ett hus med härligt 80tals-mintgröna garagedörrar. Sedan bar det iväg till en liten stad utanför Chicago, och efter det, underbara Prag, och sist Dubais kamelbeströdda öken. Först året jag fyllde 20 flyttade jag hem till mitt lilla Älsklingstuna (där mina föräldrar är födda och uppväxta). Här sökte jag till Mälardalens Högskola och går nu sista terminen inom Informationsdesign med inriktning Illustration.

Okej, där har ni mitt livs logistik, i ett nafs. Men vem är då den där rosaluggade bruden i bilden till höger, egentligen? Jag tycker att det kan vara svårt att beskriva sig själv utan att låta som en skrytmåns eller tvärtom, som en jantelagsdyrkande dammråtta. Men jag skulle kortfattat beskriva mig såhär: jag är en glad optimist, som gillar att hitta på saker. Om jag inte får sitta och pyssla med något (teckna, göra smycken, kleta med Cernitlera, fotografera, skriva, spela, you name it...) så blir jag lite lätt apatisk. Mitt liv är att skapa, oavsett vad det är. Jag är bra på att hålla modet uppe i de flesta lägen, och jag kan vara envis som ett färskt myggbett. Fast förhoppningsvis inte lika irriterande. Jag älskar djur, och har stora planer för att ha ett rejält menagerie i framtiden (just nu nöjer jag mig med marsvinen och akvariet som väntar på fiskar).

Min största last är att jag inte kan förmå mig själv att gå upp i vettig tid om morgnarna (när jag inte har tider att passa, förstås). Varför måste det vara som skönast under täcket just på morgonen? Varför är det så oändligt häääärligt att snooza? Men jag jobbar med det där, jag försöker verkligen!

Så nu har ni grundfaktan om Kossan. Men nu då? Vad sjutton ska jag blogga om? Det skulle jag också vilja veta. Berätta gärna för mig om ni har några ideer.

Nej, jag skojar, förstås. Jag tänker skriva här om mina egna intressen (ni läste om dom för några rader sedan...). Även mina personliga små funderingar och roliga episoder ur livet vill jag dela med er, och kanske en och annan poesisnutt kommer att finna vägen hit. Jag började även spela gitarr nu i januari, så kanske kommer jag att lägga upp något mindre pinsamt ljud- eller videoklipp där jag spelar något vackert för er. Ingen banbrytande Nirvanauppnående blogg direkt, alltså. Lite lagom flummigt och avslappnat sådär, men jag kanske finner mer inriktning vartefter jag skriver inlägg. Den som läser får se!

Vi hörs igen snart!