Vi måste prata...

Hej allesammans.

Jag vet att det har varit mycket tyst här på min lilla blogg på sistone. Jag ber om ursäkt för det.

Ni kanske hoppades på ett långt försenat re-cap om Prag nu, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Idag tänker jag varken vara fyndig, glad eller särskilt rolig. (Fast jag tänker skriva om Prag vid ett senare tillfälle, jag lovar, och fixa min huvudgrafik som verkar ha försvunnit), men däremot ska jag försöka förklara varför jag varken uppdaterat bloggen eller varit särksilt aktiv i mitt galleri .

Jag tänkte berätta om hur jag mår. På riktigt.

På senare år har jag inför de flesta varit en glad liten prick, vägrat att se det mörka, allt har ju en positiv sida. Jag hade en lång period av mörker under tonåren, inombords var jag ständigt ledsen, även om jag försökte hålla modet uppe, utåt sett. Men jag bröt mej fri från skuggorna, och bestämde mej för att se allt jag kan från den ljusa sidan.

I våras gick jag ut min utbildning som Informativ Illustratör. Och blev därmed arbetslös. Sökte febrilt jobb under sommaren, runt 20 ansökningar skickades. Jag har fått nej från kanske fyra totalt av jobben jag sökt, resten hör inte ens av sej. För någon vecka sedan blev jag klassad som långtidsarbetslös. Är nu med i UGA, åtgärden för arbetslösa ungdomar.

Jag tror inte folk riktigt förstår hur det känns. Att vilja så mycket, att verkligen kämpa, men inte komma någonstans. Som en stackars hamster inlåst i sitt lilla hjul. Självkänslan tar sej en rejäl törn. Och det gör så ont varje gång jag träffar mina bekanta och får frågan om jag fått napp än. Jag vet att dom inte menar att såra mej, men tyvärr är det så. Jag känner mej så misslyckad varje gång jag blir tvungen att svara nej. Trots att jag vet att jag gör allt jag kan, och att jag förhållandevis inte varit arbetslös så länge (med tanke på hur läget är på arbetsmarknaden dessutom).

Men det börjar kännas allt mörkare. Och då har jag bara varit sysslolös i kanske fyra månader. Jag kan inte ens tänka mej hur de som varit arbetslösa i ett halvår, ett år, eller kanske mer känner sej. Hur orkar man?

Ständig oro. Ständig tandagnisslan och magont. Över hyran, räkningar, marsvinsmat, över framtiden, och allas förhoppningar. Jag förstår folk som har det svårt som vänder sej till alkohol och droger för att slippa allt. Eller självskadebeteenden som ger en känslan av kontroll. När allt byggs upp och man inte längre styr över sitt eget liv. Så känns det.

Inspirationen är så gott som död. Allt tankearbete går åt till oron. Det finns inte plats kvar för att vara särskilt kreativ. Jag har inte orkat varken skriva här på bloggen eller jobba seriöst med mina egna projekt, eller spela gitarren ens. Det kommer små spurtar med ideer då och då, men jag får oftast inte ihop energi för att utföra dom.

Dessutom så händer det andra saker som är utom min kontroll just nu. Lilla mormor har legat på sjukhus ett tag. Hon mår bättre nu och har fått komma hem, men det utreds ännu lite saker och väntan på svar är förstås jobbig. Och så flyttar snart världens bästa Lemur härifrån, och det kommer att bli så ensamt utan min ständiga parner-in-crime tillika fikabuddy, även om vi naturligtvis inte mister kontakten för det. Och så har hösten alltid varit en rätt dyster period ändå, antagligen för många fler än jag.

Det låter ju som om jag har värsta depressionen, men var inte oroliga. Det tror jag inte är fallet. Men vissa dagar tar tårarna bara inte slut, och jag känner mej bara så frustrerad och besviken på livet. Dagarna däremellan går det bra, jag håller huvudet högt och kämpar på. Men jag kan inte hålla modet uppe precis hela tiden längre. Bara så ni vet. Då och då bryter jag ihop, helt enkelt, för den gnagande oron biter sej igenom fasaden när det känns som svårast. Den här bloggen kommer inte att bli en Kossan-gnäller-om-att-livet-suger-och-hon-är-fattig-blogg, jag lovar. Jag vill bara att ni ska vara helt på det klara om hur det står till.

Men snälla, snälla ni därute som träffar mej då och då. SNÄLLA. Säg inte hela tiden att det löser sej. Jag VET att det kommer att lösa sej, förr eller senare. Tro det eller ej, men jag mår inte alls bättre av det, det är ju NU jag mår dåligt! Jag vill hellre veta att ni står bakom mej, även om det mot förmodan inte skulle lösa sej.

Försök inte ge mej en massa råd om hur jag ska gå tillväga för att få jobb. Jag får professionell hjälp med arbetssökandet redan, tack. Jag vill bara ha ert stöd, inte råd som får mej att känna mej mer stressad, otillräcklig och värdelös än vad jag redan gör. Jag vet att ni menar väl, men era råd känns bara som förebråelser och gliringar!

Och mest av allt...fråga inte varenda gång vi ses om jag fått ett jobb än.

Tro mej, när allt det här vänder kommer ni inte att behöva fråga.