En sak till! Något som jag brinner för är ju urban exploration, eller utforskningen av övergivna platser (eller andra ställen som man egentligen inte får vara på, heheh). Och bland mina välbesökta länkar till sajter i urbex-temat finns reactor4.be. De som driver webbsidan har gjort flera resor till Pripyat, alltså spökstaden runt kärnkraftverket Chernobyl. Det är otroligt vackra men såklart sorgsna bilder i gallerierna, väl värda ett besök. Jag gillar särskilt filmen/bildspelet som gjorts med fotona och experimentell musik. Väldigt stämningsfullt och gripande (och är en bra snabblektion i olyckan om ni inte känner för att läsa en massa artiklar och försöka förstå alla strålningsformler och siffor...).
Men varför skriver jag om detta nu?
Är det nördigt? Ja, lite, om man räknar urbex, historia och fotografi som några av mina nörd-intressen. Och för att det här är min blogg, och jag får skriva om vilka konstiga random grejer jag vill, tack så mycket. ;)
Men mest för att idag, 26e april 2010, så är det 24 år sedan olyckan på Chernobyl inträffade.
Eller snarare, i skrivande stund, exakt 24 år, 10 timmar och 25 minuter (nej, jag har självklart inte räknat ut detta själv - jag kan ju knappt räkna till 10 utan att använda fingrarna till hjälp - men sidan reactor4 har en klocka på startsidan...). Ja, ungefär lika gammal som jag är denna händelse (jag är knappt ett halvår yngre bara).
Under senaste åren har det ju varit en massa naturkatastrofer - mest kommer man säkert ihåg tsunamin 2004, den massiva jordbävningen i Haiti tidigare i år, och nu närmast vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på island. Dessa katastrofer kunde ingen rå för. Man hade säkert kunna hanterat sviterna bättre, men ingen hade kunnat stoppa den där monstervågen, jordskalvet eller silvertejpat igen vulkanhelvetet. Men Chernobyl, däremot, orsakades av vår egen största fiende, det största hotet mot mänskligheten - mänskligheten själv. Och även 24 år senare är det onaturligt radioaktivt på många håll runt Pripyat. En ny sarkofag runt reaktorn måste byggas, för den gamla och hastigt ihopbyggda håller på att brytas ned och läcka. För inte tal om alla som dött eller blivit lidande av strålningsskador. Ja, det finns många spår efter de 24 år 10 timmar och nu 30 minuter sedan olyckan.
Vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt, men hela händelsen är tänkvärd. Att naturkatastrofer är tragiska på sitt vis, men är i grunden omöjliga att förhindra. Men en sådan hemsk olycka som i grunden orsakades av människor? Mer än tragiskt. Att 24 år senare märker vi fortfarande ganska tydligt av denna olycka: framförallt, en hel stad står tom och öde och obrukbar. Att det hela mörkades och invånarna i Pripyat inte fick veta hur allvarlig olyckan var, och framförallt inte evakuerades förrän över ett dygn efter olyckan? Och fick höra att de skulle få återvända efter tre dagar?
Människor är allt vidriga varelser, eller hur? Inte alla, förstås, men förvånansvärt många med makt!
Men nu räcker det med domedagstänk och fördömande av mänskligheten.
Om jag ska avsluta på en positiv punkt, så tack vare Pripyats ödeläggande, har naturen kommit tillbaka. Djur och växter som inte ens fanns i zonen innan den ödesdigra dagen 1986 har florerat, tack vare att det inte funnits människor i området på över två decennier. I Vitryssland har del av zonen gjorts till naturreservat, och planer för detsamma finns i Ukraina. Boskap i zonen som inte dog direkt av strålningen vanställdes, men generationerna efter är normala. Naturen repar sig, helt enkelt, och till och med förbättras. Inget ont som inte för något gott med sig, eller vad säger ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar