Kossans knalliga kalufs!

Hurra!

Vilken tur att mitt hår sällan blir som min matlagning, en katastrof alltså. Hennan var förvånansvärt lätt att tvätta bort (jag vågar till och med säga att den var lättare att skölja ur än vanliga hårfärger). Däremot har jag nog förstört min (i och for sig redan rätt så kvaddade) favoritmyst-shirt. Det droppade ganska rejält från håret den sista halvtimmen, trots bajspåsen plasfolien.

Men ååååh vilken vacker färg det blev! Se bara själva:

Precis lika kopparrött som jag hoppades på! Tyvärr syns det lite dåligt i mitt halvmörka rum, men är det soligt någon dag snart ska jag ta en ordentlig bild. Jag var lite orolig sista timmen för jag tyckte mig skåda en hel del rosa strån under plasten, och jag började undra hur många olika färger som skulle visa sig i håret när dessa två timmar var över... Men min ångest för att se ut som någon som fallit huvudstupa ner i en konstig LSDtripp visade sig vara obefogad när jag sköljde ur kladdet ur huvudet. Och mjukt och skönt blev det med! Det blir allt henna i fortsättningen också!

Nu äter jag tacomacaroner (tack Lemuren för tipset, asgött asså!) och sedan ska jag koppla av med en härlig mugg te, persika och mangosmak. Mums!

Koblaja i håret, Kossan?

...nej det är inte bajs i mitt hår, utan henna. Men med tanke på hur skeptisk jag ser ut i den här bilden så kan man ju undra. Det ser verkligen ut som om jag tagit en rejält blöt och färsk komocka och smetat in i min lugg.

Men, ja, jag har bestämt mej för att prova naturens egna henna i håret istället för min härligt cerisa Manic Panic färg. Jag älskar verkligen den nyansen jag använt hittills, men det är så tråkigt när den där härligt intensiva färgen bara håller i en vecka, sedan blir det en blandning av rosa och lax, sedan pastellrosa och till sist vällingkräks (förövrigt så är även den framställd av naturprodukter och inte djurtestad, ännu ett plus i kanten för den). Fast vad jag har läst är väl inte henna så jättebeständigt som många kemiska hårfärger heller, men jag ville prova. Dessutom tycker jag att det är praktiskt att kunna ha en burk med pulver hemma och bara blanda till när det behövs.

Och på tal om bajs så verkar folk i allmänhet tycka att det luktar bäver om blandningen, men jag tycker faktiskt det luktar jättefräscht! Å andra sidan så är jag ju en liten skogsnymf, så den här örtiga blandningen tilltalar mig nog för att den är så naturlig - det luktar ju inte kemikalier eller ammoniak som vanlig hårfärg (för inte tal om blekningskurerna...BÖÖÖRK!). Dessutom så är det ju hintar av citron och vinäger i den, eftersom man ska ha i något surt för att hjälpa färgen att tränga ur pulvret.

Så nu sitter jag i alla fall och ser ut såhär:

Som om jag lindat in komockan i en bajspåse. Och såhär ska jag sitta i två timmar. Då ska luggen förhoppningsvis vara koparröd och härlig! Enligt mina efterforskningar via pålitlige herr Internet så används inte henna hos frisörer just för att man inte kan garantera ett resultat; blandningen, tiden och resultatet varierar rätt mycket från hårtyp till hårtyp tydligen. Däremot gjorde jag en testslinga igår med hår som jag tagit från borsten (ett smart knep om man är osäker!) där färgen satt i två timmar. Det blev kopparfärgat, som en gammal kaffekanna nästan. Och hennan hade bara stått och dragit hälften av dom tolv timmarna som rekommenderas för att få full 'color release' från pulvret innan man har det i håret. Bajset Smeten jag har i håret nu har stått och dragit i över tolv timmar. Och den färgar nog rejält...jag torkade bort lite smet som suttit i pannan i kanske 10 minuter, och huden var redan lite orange!

Det kommer ett inlägg senare när vi ser resultatet. Men det blir inte heller det slutgiltiga resultatet, för det kan ta tre-fyra dagar innan färgen satt sej ordentligt och dess riktiga nyans syns! Rätt coolt, va?

Och så ville jag bara dela med mig av livet med marsvin. När Lemuren kommer och fikar hos mig (vilket är ganska frekvent...) släpper vi ut tjejerna på golvet så dom får motionera, dom små fettotjockisarna sötnosarna. Häromdagen hade Lemuren med sig ett paket Singoallakakor (mmmm mina favoriter) och vi testade om tjejerna också gillade dom. Svaret blev ett rungande WHEEEK (översatt: JAAAA!).
Där ser ni Lemuren (eller åtminstone hennes skrev...sorry bruden) hållandes en kaka. Kajsa har just nafsat lite på den. Doris har lagt en liten kabel därborta (hon kallas numera för Bajsmästern för hon lämnar så mycket pluppar när man håller henne). Det är min fot till vänster där. Ja, det ÄR en julstrumpa ni ser på min lilla fot. Men dom är så sköna...

Förövrigt är det fortfarande raveparty för fullt i skallen, men dom verkade ta en paus under fredagen. Om det inte löser sig under veckan ska jag ta och ringa till fru tandläkare och se om jag inte kan få göra en sån där skena så jag inte tuggar så förbannat hela tiden. Jag kommer på mig själv med det rätt som det är. Jag skulle behöva sätta in en skena när jag sover eller sitter vid datorn (med andra ord skulle jag ha den i munnen jämt...) för det är då jag gnager som värst.

Jag återkommer om några timmar med min färdighennade lugg!

Kossan och Äventyret med Våfflorna

Åååh ni anar inte vilka vackra men ack så förbjudna ord som har undsluppit mina fagra läppar denna afton.

Våffeldagen. Underbart. Jag älskar våfflor. Hade planerat en riktig mysig omgång med frasiga våfflor garnerade med makrill i tomatsås och creme fraiche. Smarrens, va?

Satans våfflor.

Om det bara hade kunnat gå som folk när jag ska laga mat, någon gång i mitt liv. Men nej, jag lyckas alltid göra något galet. Jag ska berätta om Kossan och våffelkatastrofen äventyret med våfflorna.

Först slår jag upp min fina kokbok till sidan om våfflor. Där finns 'smörgåsvåfflor' och 'frasvåfflor'. Det jag fått för mig att jag vill göra är frasvåfflor, men dessa ska innehålla vispad grädde enligt min bok, och det verkar inte stämma. Så jag tar smörgåsvåfflor. Knäcker ägg i bunke. Häller ner en deciliter socker (och börjar här undra om det stämmer, för jag tycker inte det borde vara socker i den) och läser vidare i receptet...en halv liter mjölk... EN HALV LITER? Och 100 gram smör?! Det kan ju INTE stämma. Kastar ägg och halvsmält socker. Sköljer bunke. Konsulterar pålitlige Herr Internet. Hittar nytt recept på ICAs webbsida efter en snabb Googling. Hurra.

Blandar:
.5 dl margarin
2 dl mjölk
1 dl vetemjöl
1 ägg
.5 msk bakpulver
1 dl iskallt vatten

Allt efter receptet. Fast jag har halverat, för jag ville bara ha 2 portioner, och ICAs recept var för 4. Men vad blaskig smeten ser ut. Kan det stämma? Jooo klart det gör...ICA kan väl sitt. Råkar scrolla ner på sidan och ser folks kommentarer om recepetet...

Satans våfflor.

Vad skriver dom där då? Jo, bland annat:"Byt plats med vetemjöl och mjölk och minska på bakpulvret."
och
"Det ska inte vara msk bakpulver utan TSK! I övrigt är det rätt recept."
och helt enkelt:
"RECEPT FEL"

Nu kom de där vackra orden jag nämnde tidigare. Jaha, så var det med ICAs påstådda expertis när det gäller basrecept som våfflor. Jag vispar ner lite mer mjöl, och då börjar smeten i alla fall se vettig ut. Jag vägrade att kasta en sats till! Nu börjar jag bli hungrig.

Men det är inte över än.

Jag tänker att jag borde smöjra järnet först och göra en, vad jag kallar, fulvåffla, som inte ska ätas, eftersom jag inte har använt järnet på ett bra tag. Häller ner lite smör i våffeljärnet. Tänker INTE efter före. Tar fram brödpenslarn och tycker det är en bra ide att smeta ut smöret lite med den. Det är INTE en bra ide. Penseln smälter. Det är små smälta plastpluppar i hela järnet.

Mer vackra ord.

Sliter kontakten ur vägguttaget och petar bort alla små plastpluppar med en tandpetare. Sätter i kontakten igen och får äntligen ner smeten i våffeljärnet utan problem.

Och så fantastiskt goda de satans våfflorna blev, till slut! Den som väntar på något gott, som man säger...

Men det blir nog allt pulversmet nästa gång.



Förresten så skyller jag hela det här äventyret på att jag verkar ha haft ett olovligt raveparty i mitt huvud sedan i fredags...det är bara dunkadunkadunka hela tiden tycker jag. Dom verkar ha gjort ett kortare uppehåll däruppe under måndagen (de kanske kom ner från Ecstacyruset eller gick för att inhandla nya neonstavar, vad vet jag) men sedan satte det igång igen. Dunkadunkadunka. Det är antagligen på grund av att jag börjat gnissla tänder igen, och är onödigt stressad över examensarbetet som jag och Lemuren påbörjade i måndags. Så ni kan tänka er att jag inte riktigt är i stånd att tänka som folk just nu...helst vill jag bara lägga mig i soffan och spela lite Spore tills jag somnar. Vi får se vad det blir när jag ätit färdigt mina makrillsvåfflor!

*suck* inget cyklande för mig...

...tydligen är det punka på riktigt. Idag (en kvart innan en redovisning) kom jag ner i cykelkällaren och såg att luften gått ur bakdäcket i alla fall till halften. Så det var bara att kuta på mina egna två fötter ner till skolan. Kan tillägga att det kan ta 20 minuter för mig att komma ner till skolan. Suck och stön. Och jag skulle förstås redovisa först, enligt schemat. Men det var i alla fall rätt trevligt väder! Och jag hann innanför dörren någon minut innan vi skulle börja. Svettigt värre, men det gick riktigt bra.

Mamma, jag ber om ursäkt förresten. Jag lovade att inte visa mig bland folk i de grå mysbyxorna jag inhandlade när du var med, men de åkte på idag. Heldag (9-16) med redovisningar på en fredag. I ett svinkallt klassrum. Du förlåter mig väl den lilla bekvämligheten som dessa brallor gav mej under de här plågsamma timmarna innan helgen? :)



Och så hade vi riktigt kul på workshopen på Konstmuseet igår kväll! Först berättade konstpedagogen lite om gatukonsten och grafittins historia (rätt fascinerande), och sedan visade hon en massa kort på vägskyltar som konstnärer gjort om och hängt upp i städer.

En ganska intressant debatt om detta egentligen. Hon menade på att folk klagar så på grafitti och så, eftersom det är olagligt. Men rondellhundar, dom är ju så söta och fina, trots att även de handlar ju om en olaglig utsmyckning av offentlig plats! Lite dubbelmoral? Fast jag tror att det handlar om att grafitti 'förstör' (och jag menar förstås då i första hand tags och fult klotter och sånt som målas på folks hus och på tågvagnar) och kostar klöver att sanera bort, och inte om dess egentliga konstvärde. Riktig grafittimålning är ju jätteläckert. Jag minns en jättestor betongvägg som höll upp en väg som låg i en backe i Prag där det fanns otroligt välgjorda konstverk utfärdade med sprejburk. Detta är ju en föränderlig konstform, och rätt som det var kunde man se ett nytt alster när man åkte förbi. Och man respekterar varandras konst, det anses ju som ohyfsat att klottra över någon annans grafitti om jag förstått rätt.

Men efter den här lilla kulturhistoriska lektionen fick vi skapa egna skyltar, precis som vi ville. Material fanns, så det var bara fantasin som vi fick tillhandahålla själva. Jag hade tid med två skapelser:
Påbud för enhörningar? Ja! Det började med att jag tänkte göra om en herr gårman till en lindansös, men sedan tittade jag i häftet med vägskyltar som fanns där, och fick denna ide. Jag älskar enhörningar, och tyckte att den här skulle vara lite kul. Och ska man tolka den mer symboliskt så betyder den kanske inte att det bara får vistas enhörningar på den här platsen, men att här får man släppa sin fantasi fritt och tro på vad man vill! Den hänger nu ovanför mitt datorbord. Den är gjord med självhäftande plast som är fäst på kartong. Lite pillrigt, men går snabbare än att måla.
Och den här behöver väl knappast någon förklaring... Jag hade lite tid över, så jag slängde ihop den lite snabbt. Samma teknik som enhörningen. Doris verkar ha tagit lite illa upp över att jag placerat den ovanför deras bur hem, men Kajsa tar det med ro. Hon vet vilket humör Dorran har!

När vi var klara på museet sprang jag och Lemuren in på skolan och hängde upp våra skyltar på ettorna och tvåornas studiodörr. De togs emot nästa dag med en hel del skratt! Men jag tog hem mina idag, jag ville gärna hänga upp dem här hemma. Lemurens hänger kvar, däremot. Hon gjorde en lik min enhörning, fast med en piratget (ja. du läste rätt. jag vet inte riktigt heller, men den är rolig) och en varningsskylt där en rullstolsgubbe åker ner i vattnet (istället för bilen som brukar vara på sådana skyltar vid kajkanter och sånt). Därunder står det kort och gott: Fan. Med punkten. Det är viktigt. Ni förstår precis situationen då man svär med PUNKT och inte med ett utropstecken va?

Och så är det ju helg nu. Vilket betyder GODIS (som jag verkligen inte handlar varje helg, om ni undrar). Jag handlade lite godsaker i lösvikt på ICA, och måste bara göra lite reklam för dessa godbitar:
Jag brukar absolut inte gilla kola, jag får lite panik när det fastnar i tänderna. Men dom här är helt gudomliga! Den bruna med chokladsmak är storfavoriten. Jag vet inte riktigt varför den blå heter special, den smakar mint. Kunde den inte bara heta mint? Men god är den. Även den med lakrits är riktigt smaskig, trots att jag inte är förtjust i lakrits som inte är typ Djungelvrål eller Turkisk peppar eller i alla fall något lika starkt och salt. Det var min mamma som upplyste mig om dessa godsaker. Så det är väl dig jag får tacka sedan när jag gått upp flera kilo och hamnat i sockerkoma... Du kan väl ringa mig senare och kolla så att jag inte ligger utslagen här på golvet med en rejäl kolaöverdos...

Nu är jag ute och cyklar.

På riktigt. Fast inte precis nu. Precis nu sitter jag med mensvärk och dricker Dumlechoklad (med grädde) för att trösta mina stackars små äggstockar.

Ja, jag har läst biologi. Jag vet att chokladen inte hamnar i äggstockarna, utan i magen. Men det känns bättre ändå. Allt känns lite bättre med choklad!

Men jag HAR cyklat. För första gången på säkert ett år! Min fina lilla lila cykel har stått övergiven i cykelrummet sedan förra våren då jag upptäckte att bakdäcket var lite väl platt (fast bara nertill, förvisso. Men det är ju den delen som ligger i backen när man åker, så lite orolig blev jag). Men nu har jag varit hos morfar som är släktens cykelgubbe. Han satte dit en ny ventil, för han såg att den pyste ut luft. Förhoppningsvis ska detta ha löst problemet, men jag kan ju ha punktering ändå. Den som cyklar får se!

Igår var jag också hos morfar och mormor, eftersom morfar fyllde år. Det blev en mysig kväll med mormors underbara köttsoppa (med surkål och delikata kardemummakryddade klimpar!), fika och schwartzwaldtårta. Och lite likör förstås. Morfar är inte bara cykelgubbe, utan även likörgubbe. Han och mormor brukar ta ett litet glas flytande godis på kvällarna, och det tycker jag de gör rätt i. Båda har nått 85 års ålder och då kan man gott unna sig sådant, tycker jag!

Ikväll ska jag och Lemuren vara riktiga esteter. Det är tydligen någon grej nere på Konstmuseet (där Lemuren har praktik) som ska handla om gatukonst. Vi är inte helt på det klara om vad det är, förutom att det verkar vara en worksop. Och vi är ju väldigt nyfikna, sådär som kossor och lemurer gärna är, så vi tänker investigera! Fortsättning följer...

Visst, skapa fördomar bara, medan ni fördömer fördomar.

Hm. Ja. Läste Aftonbladet på nätet idag (egentligen föredrar jag DN men av någon anledning så kan jag inte riktigt släppa den numera skvallertidningens charm...) och det jag oftast blir lite småförbannad över när jag läser Ab är att många av deras skribenter (och korrekturläsare) verkar vara fullkomligt inkompetenta. Stavfel, dåliga avstavningar, särskrivning. obegripliga meningar och liknande är vardagsmat där. Men idag blev jag sur över en hel artikel som inte alls hade något att göra med skribenten!

Rysk vrede mot SVT:s ’Tingeling’ lyder rubriken.

Tydligen har ryska ambassadören ballat ur över ett mellanspel under Melodifestivalen. I numret dansade Henrik Dorsin och sjöng, bland 'Matrjosjkadockor, kosackdansare, en kör med ryska officiersuniformer och lättklädda tjejer i tajta shorts med röda stjärnan på.'

Ambassadörens talesman Anatoly Kargapolov sa bland annat:
"Det är obegripligt för mig varför Sverige skulle visa sådan okunnighet i att tolka bilden av Ryssland" och att om ryssarna sett det här att det skulle ha minskat svenska bidragets chanser en del (HA! Den har ingen chans ändå, alla vet att ryssland och kusinerna röstar på varandra...Vaddå, jag är inte bitter!) och att "förhoppningsvis kommer det här att bli en väckarklocka hos svenskarna och få dem att inse hur avskyvärda vissa av sakerna som de visat är". Han sa även "Jag är verkligen upprörd att svenska folket inte bryr sig om att se bortom sina egna landsgränser och håller sig till sådana trångsynta och föråldrade stereotyper om Ryssland".

Öhm... vet ni vad JAG verkligen blir upprörd över? Att ryssar uppenbarligen saknar humor (om man nu ska snacka fördomar...) Och att jag inte ens har en TV, inte alls har sett det här inslaget, och även jag fattar om att det är en parodi. Herregud, tror dom verkligen där på ryska ambassaden att SVT verkligen har fördomar om ryssar på det viset på riktigt? Eller tål dom verkligen inte en gnutta parodi över deras eminenta nation? Vi svenska tjejer får stå ut med skämt om att vi är blonda och lösaktiga porrskådisar, och att det spatserar isbjörnar på gatorna och att man äter prinsesstårta till frukost. Men inte går våra ambassadörer världen över ut och fördömer folk! Nä, skaffa lite humor och fingertoppskänska för parodier, ryska ambassaden. Bland det värsta jag vet är folk som tar sig själva på för stort allvar. Jag tycker synd om ner om ni inte kan skratta åt er själva!

Så. Nu har jag klagat färdigt för idag. Nu ska jag visa er mitt vackra hårband. Totoro får stå modell, för jag ser återigen ut som en hobo idag. Och jag har ingen lust med att skrämma bort läsare genom att visa bilder på mig själv i detta skick.Fint va? Totoro här är förövrigt min stolthet bland roliga samlarprylar. Min granne Totoro är min favoritfilm i hela världen, och om ni inte sett den så bör ni se den. Hemskt söt och rolig och fin. Och den här stora grabben fick jag av pappa när han bodde i Japan. Plus ett gäng mindre plyschisar. Mina vänner har fått för sig att han gick in i butiken och kommanderade 'Aaaall Totoros.' med is i blicken, varpå personalen bugade frenetiskt och underlägset och viskade 'Hai, Pappa-san!' och kilade iväg efter de uppstoppade varelserna. Kamraterna är övertygade om han är med i Yakuzan pga av deras egna påhittade anekdot dessutom... De har sådan livlig fantasi.

Eller är det sanning kanske? *stryker hemlighetsfullt icke-existerande skägg*




(Alla citat gällande ryssarna och deras brist på humor kommer från Aftonbladets artikel som ni kan läsa HÄR.)

Minigolf!

Nu har jag minigolfat för första gången i mitt liv! Det var faktiskt riktigt kul. Jag fick visserligen stryk, men man kan ju inte vara bäst jämt, eller hur? Jag var där med Snäckan, som jag tänker kalla henne, som jag jobbar som kontaktperson för en timme i veckan. Hon hade däremot golfat på Munktellarenan förut, och slog mig med hela tio...poäng? Slag? Bollar? Jag vet inte vad man räknar med i golf! Det började rysligt bra för mig, första hålet klarade jag på två slag. Men det var ju även första banan, och inte särskilt komplicerad. Vissa banor var faktiskt grymt svåra, jag gav upp efter runt femton totalmissar på tre av arton banor. Men jag vill definitivt göra om detta! Och det kostade bara 25kr per person. Ett billigt nöje med andra ord! Bilden här nedanför ser ni min lapp med poäng eller bollar eller slag eller vad det nu heter...

Och ikväll har jag pysslat lite. Jag gjorde ett hårband/pannband i hippiestil. Dessa ska ju tydligen bli värsta trenden, om man ska tro på modespådomarna. Och Nicole Richie har ju gjort nån kollektion med hårband, och flera kändisar i USA fotats på gatan med dom. Så visst, kanske. Men jag tycker bara att dom är jätteläckra! Jag såg en på GinaTricot för några veckor sedan. Den var jättefin. Men brun. Och alla som känner mig någorlunda vet att jag inte är förtjust i brunt direkt. Bara på byxor och skor, liksom. Så jag bestämde mig för att göra en egen! Det blev en svart kreation av flätade mockaband, några jättefina silvermellandelar, vita fjädrar och två små berlocker av fjädrar i silver som jag haft i min pyssellåda sedan länge.

Efter en timme, ett antal omflätningar, tappade länkringar, krypande efter pärlor, sönderklippta fjädrar och flera exotiska svordomar senare är jag rätt nöjd. Den blev riktigt fin, och jag kan tänka mig flera outfits jag skulle kunna ha den till! Jag vill lägga upp en bild på mitt mästerverk, men det får komma i morgon. Det är sjukt dåligt belyst hemma hos mig (Lemuren har till och med korat min lägenhet som 'tidernas mörkaste lägenhet' pga min brist på lampor...), och det kommer inte att bli något bra foto just nu. Jag fixar det under förmiddagen imorgon. På eftermiddagen ska jag och Lemuren göra en restuppgift som måste fixas innan vi kan göra exjobbet!

I've watched the Watchmen!

Heehee! Nu har jag sett den! Och jag är sjukt nöjd med biobesöket, kan jag säga. Jag och Lemuren (jag sa ju att jag skulle hitta på ett namn åt henne snart!) gick båda förnöjt därifrån och diskuterade vad vi tyckte.

Filmen är närmare tre timmar lång, men det kändes verkligen inte så. I och för sig har jag ju läst serien så jag visste ju vem som skulle dö, när, och hur, och hur allt slutar. Men filmen blev inte tråkig för det! En massa grejer har förstås tagits bort och lite har ändrats (jag tänker inte berätta exakt vad, ifall någon vill slippa spoilers...), men inget som jag tycker är negativt eller förstör historien. Och jag är inte alls förvånad heller, med tanke på att hela serien går på kanske 400 sidor! En jätteförändring gjordes, men enligt min åsikt, gjorde den till och med historien bättre. Det märks mest mot slutet av filmen, säger jag bara. Ni som inte sett den ännu får kolla efter det (men om ni läst boken så kommer ni veta vad jag menar).

Så, ja. Jag tycker filmen är riktigt bra. Jag är ingen recensent, men jag har läst serien och älskar den. Och jag tycker den har konverterats till film riktigt väl. Fightscenerna är mycket mer brutala än i boken, men detta är inte alls konstigt, med tanke på att man typ aldrig ser dem slåss i de tecknade rutorna. Men i filmen pucklas det på rejält! Castingen var bra också, alla karaktärer spelades väl. Heja Malin Åkerman! I och för sig kunde hon ha varit lite mer bitsk i replikerna, för Lauras karaktär i boken verkar lite bitchigare.

Om jag nu ska klaga på något så saknar jag lite av det bildspråket som var i boken - till exempel siluetten av ett par som finns med överallt, samt Nostalgia-reklamen som dyker upp titt som tätt. I sig tillför de inget till storyn, men jag tycker deras symbolik var bra, och de kändes väldigt framträdande i boken. Och sen den svenska textningen...dom missade lite det här med att Rorschach pratar på ett speciellt sätt. I början av filmen hängde det med i texten, men sedan började hans repliker skrivas som om han talade normalt, och det gör han verkligen inte! En bagatell, ja, och antagligen inget som förstör, för jag antar att de flesta i filmens målgrupp är så bra på engelska att de inte är helt beroende av textningen. Men anmärkningsvärt.

Musiken va jättebra. Ni som läst Watchmen vet att det kommer delar av låttexter då och då i boken. Och på samma sätt så är det sköna låtar i filmen! Och så, förstås, den underbara låten under eftertexterna, My Chemical Romances tolkning av Bob Dylans Desolation Row. Så härlig! Lite synd att den inte är i filmen, men å andra sidan så var det bara annars tidsenliga låtar, och en nytolkning hade inte passat (även om jag tycker att Gerard och hans grabbar fått till en härlig 80tals punkkänlsa i sin version). Ni kan kolla den på Youtube här.


Ett par killar som satt bredvid oss gick efter ett tag. Vet inte exakt när, men det var precis innan filmen började bli spännande. Jag antar att de inte läst boken, för då hade de vetat detta. Annars kanske de var odrägliga besserwissers riktiga seriekonnäsörer som inte alls gav filmen sitt godkännande. Their loss, tycker jag! Och jag kan aldrig riktigt förstå såna som går ifrån en biofilm halvvägs igenom! Man har ju ändå lagt ut en hundring på å se den, liksom.

Jag tänkte även dela med er av min sminkning igår! I fortsättningen kommer jag nog lägga upp bilder på sånt, när jag gjort något roligt med makeupen. Och jag kände egentligen inget särskilt behov av att klä upp mej för ett biobesök, men jag hade lufsat runt i marsvinshårbeklädda mysbyxor härhemma och sett ut som en hobo i flera dagar. Så det var skönt att piffa upp sig lite!

Jag kände för att vara lite tropisk och 80talsinspirerad (jag kanske undermetvetet tänkte på att Watchmen är baserad i 80talet).
Produkter:
Limegrön ögonskugga - nån billig från Coop
Turkos ögonskugga - HMs egna
Liner - Cake Eyeliner från Make Up Store (helt underbar, jag är den helt trogen 4-evah!)
Sotning - Kohl Minerals i Stellar grey från L'oreal
Mascara - IsaDora (typ den billigaste. Älskar den!)
Kolla min ögonfärg! Vad hände? Jag trodde jag hade helt vanliga bruna kikare, men näha. Här ser dom vackert honungsrostade ut. Är det kameran eller sminket, eller har jag sådana underbart varma irisar i verkligheten? NOM!
Här har ni hela looken. Tog ett halvneutralt läppstift (nån gammal rackare som är typ samma färg som läpparna) för att inte looken skulle bli för extrem. Luggen börjar redan dra åt sashimifärg, trots att det bara var en vecka eller så sedan jag färgade det. Manic Panic färgerna är ruskigt bra, men tyvärr är de bara semipermanenta. Det finns en 'enhanced formula' som är mer beständig, men den hittar jag inte i vårt avlånga land. Och tack vare USAs tullrestriktioner går det inte att beställa hit heller. Suck. Som tur är blir inte den här färgen så ful, den blir bara mer och mer ljusrosa vartefter. Sist såg det till och med ut som om jag hade orange i underhåret efter ett tag. Coolt.

Men nu har jag skrivit tillräckligt. Jag har lite att skriva om imorgon också, eftersom jag ska minigolfa för första gången i mitt liv. Och dessutom får jag betalt för det! Men mer om det nästa gång. Toodles!

Teknikens under

Jag här ännu ingen förklaring till de konstiga ljuden under natten. Men jag hörde inget eftersen jag skrivit det inlägget, och stördes inte av dem när jag lagt mig heller. Däremot hade jag en mardröm på morgonkvisten som var riktigt obehaglig.

Jag minns inte hela händelseförloppet, förutom att det var en snubbe som var riktigt elak och försökte misshandla min polare, så jag pucklade på honom själv. Och vi fick springa och gömma oss från honom. Jag låste in mig i badrummet, men han sparkade in dörren (som jag då fastnade bakom) och slog med knytnäven mot mitt ansikte och magen, men nådde inte riktigt fram. Och allt skedde hemma hos mina föräldrar! De var inte hemma, men var däremot hos grannen tvärsöver vägen. Så mycket mer minns jag inte, förutom att en yngre grabb som också var där sprang över till grannen och hämtade mina föräldrar. Det sista jag minns var att den här aggresiva typen satt ner mot en vägg (vet inte hur han kom dit eller varför han plötsligt var så lugn) och jag gav honom fingret och sa att nu låg han allt risigt till, för jag såg genom fönstret hur min pappa kom stormandes uppför gårdsplanen. Den killen fick säkert vad han tålde sedan, men jag tror jag vaknade här.

Som sagt, ganska obehaglig, men ett rätt så roligt slut!

Men detta var inte alls det jag ville berätta om egentligen!

Jag fick just världens glädjande meddelande via Facebook, och är så himla glad. Min gamla bästis sedan vi bodde i USA (vi flyttade dit när jag var 6 och bodde där fyra år, det ger er lite proportion på detta) hade lagt till mig som kompis! Helt underbart. Jag tänkte till och med på henne häromdagen, men jag vet inte varför jag aldrig kom på tanken att jag kunde söka på henne där. Även om jag sitter och morrar irriterat över Facebooks nya look (hallå, ALL tillstymmelse till informationsdesign verkar ha försvunnit?) så är jag glad att detta community finns. Nu har jag ingen ursäkt eller möjlighet att helt tappa kontakt med mina gamla polare!

Ni lär säkert höra mer om detta längre fram. Väntar just nu på svar på henne angående vad hon haft för sig de senaste tio åren (jag tror vi tappade kontakten någon gång under tiden vi bodde i Prag, vilket var ungefär tio år sedan).

Jag tänkte även lägga till en liten sak här: jag tänker aldrig nämna någon vid sitt riktiga namn i denna blogg! Oavsett om jag vet att ni kanske inte skulle misstycka. Alla kommer att få ett kodnamn, och alltså inte ett namn som ni kallas i verkligheten. Ni kommer antagligen att känna igen er själva ändå om jag berättar några roliga anekdoter. Men jag tror inte på att man ska 'hänga ut' folk (även om det inte gäller något negativt) i sin personliga blogg. Bara så ni vet! Undantaget är förstås Mamma och Pappa och mina morföräldrar. Onödigt att hitta på kodnamn för dem tycker jag...! Då måste jag ju ändå skriva min mamma _____!

Nu ska jag föna håret. Om ett tag ska jag och min polare gå och se Watchmen (polaren är hon som blev påpucklad i min dröm dessutom. Får hitta på ett kodnamn åt henne snart!). Jag har sett fram emot detta hur länge som helst! Det vore dumt att gå in i biosalongen med några som helst förväntningar, men jag tror faktiskt att det kommer att vara en bra film. Jag menar, dom hade ju redan en fantastisk historia att jobba med...

Recension eller något liknande får ni imorgon!

Mysteriet med Trapphuset

Jag sitter här alldeles ensam i lägenheten (eller nej, egentligen är jag aldrig ensam med mina små äckel gullungar här). Klockan närmar sig två på natten. Under den senaste timmen har jag stundvis hört en mansröst och ljudet av en dörr som öppnas eller rör sig. Mannen ifråga har inte sagt en hel mening, mest bara ett ord eller kanske en grymtning. Sammar röst varje gång, en ganska lågmäld en, litte sluddrig, låter som en äldre medelålders man.

Varje gång har jag sprungit till dörren (det är två steg från där jag sitter vid datorn) och kikat ut i titthålet. Inte en själ syns. Jag tycker att det låter som om det kommer från min våning, men det ekar ju ganska rejält i trapphuset också. Det kan vara min granne till vänster, för jag vet att det bor en karl där, men jag förstår inte riktigt vad det är han gör i sådana fall. Går han i sömen månntro och kikar utanför sin dörr och grymtar? Ljuden började efter midnatt, så det är möjligt. De andra grannarna på min våning är gamla tanter, samt en yngre kille. Och hans dörr ser jag när jag kikar ut.

Nu lät det igen! Fast nu var det bara en dörr som låstes, kan vara någon på våningen nedanför som kom hem från krogen, eller någon häruppe som låste om sig för natten. Ingen mansröst den här gången i alla fall.

Och ja, jag tror verkligen på andar och spöken och sådana hedniska ting, fast jag tror (eller vill inte tro) att något sådant rör sig därute just nu. Det är antagligen en granne, på riktigt. Det som stör mig är att jag inte vet! Det vanliga mänskliga syndromet genom alla tider: vi räds det vi inte förstår!

Jag hade tänkt lägga mig nu, men jag pallar inte att vakna av det där i natt! Det finns risk att jag kissar på mig då. Jag är egentligen inte mörkrädd men har ganska livlig fantasi, och skrämmer lätt upp mig själv i mörkret. Okej, det betyder kanske att jag är mörkrädd... Dessutom har jag på sistone haft mardrömmar och sovit lite dåligt för det. Nej, det är minsann iPod och hörlurar som gäller för läggdags!

Förresten, det är en sak som jag kommer att skriva om: drömmar! Jag kommer inte särskilt ofta ihåg dem, men de jag lyckas hålla kvar i minnet på morgonkvisten är oftast grymt haschiga eller otäcka. Som ett exempel drömde jag en gång att jag och familjens schäfer King jagade Saddam Hussein på en flygplats i Dubai. Det var en pickup involverad, som min älskade King föll av flaket på. I kid you not. Helkonstigt (men vovven skadades inte i drömmen, om ni undrar!).

Eller den för några veckor sedan då det kom en våg av bränder rakt genom flera bostadshus (inklusive min lägenhet förstås) i en rak linje efter ett blixtnedslag, fast ingenting alls brändes upptäcktes det efter paniken lagt sig. Och för att stoppa bränderna fick brandkåren släppa några lass med något konstigt tvålflingsaktigt från helikoptrar, som man absolut inte fick andas in. Gissa vem som blev fast utomhus medan de vita flingorna dalade nedåt? Total ångest. Men fler sådana lär det i alla fall bli, och då får ni läsa om dem!

Gonatt (eller gomorrn kanske...)

Ytterligare några presentationer...

...den här gången med bilder!

Så här ser jag ut just nu. Osminkad, rufsig i håret, hängandes över datorbordet, med flottiga glasögon sedan jag gjorde middag. Men jag kan inte vara glamorös jämt, hörni!

Ni ser lite av min lägenhet bakom mig (som tur är syns inte röran så mycket...) Det är faktiskt inte mer än så, förutom kök och badrum. Tjugosex kvadratmeter plus balkong. Lyx!
Här är mina små bortskämda kryp älsklingar. Doris den Bitske till vänster och Kajsa den Tjocke till höger.

De är riktiga matvrak och älskar pepparkakor. Doris tycker om att bli kliad under hakan, medan Kajsa mest sitter still och myser (eller också är hon vettskrämd, jag vet faktiskt inte).
Detta är Nebelgeist, vilket är ett påhittat ord som betyder 'dimspöke' på tyska. Ja, jag har döpt min gura. Nej, jag är inte galen. Inte helt.

Det är hursomhelst en Squier Strat. Visst är den fin? Så glansig. Mmm nu vill jag spela lite. Dags att trassla ut förstärkarsladden och dra några riff.

På återseende!

*vinkar blygt*

Jaha, första inlägget. Läskigt. Som första dagen i skolan. Jag vet inte riktigt hur man ska göra. Jag menar, jag läser en hel del bloggar. Men att säga att detta gör att jag kan bli en bloggare är ungefär likvärdigt med att säga att jag kan bli pilot bara för att jag åkt flygplan så många gånger.

Fast vore det inte roligt om jag bara kunde sätta mej i en cockpit och fräsa iväg utan en enda lektion? Coolt.

Men jag antar att det enklaste är att presentera mig först. Även om jag räknar med att mina första läsare kommer att vara folk jag känner (och vars inboxar jag spammat sönder med länken hit...), så kanske det kommer hit andra nyfikna själar som undrar vem tusan den där bruden med rosa luggen är.

Jag ska börja från början. Det är bara drygt tjugotvå år sedan, så det här tar inte någon längre tid att berätta *fniss*. Den 17e september 1986 föddes jag i Runnymede som ligger i Surrey, England. Sedan dess har vi bott i ett flertal länder: först flyttade vi till Kanada, där vi hade ett hus med härligt 80tals-mintgröna garagedörrar. Sedan bar det iväg till en liten stad utanför Chicago, och efter det, underbara Prag, och sist Dubais kamelbeströdda öken. Först året jag fyllde 20 flyttade jag hem till mitt lilla Älsklingstuna (där mina föräldrar är födda och uppväxta). Här sökte jag till Mälardalens Högskola och går nu sista terminen inom Informationsdesign med inriktning Illustration.

Okej, där har ni mitt livs logistik, i ett nafs. Men vem är då den där rosaluggade bruden i bilden till höger, egentligen? Jag tycker att det kan vara svårt att beskriva sig själv utan att låta som en skrytmåns eller tvärtom, som en jantelagsdyrkande dammråtta. Men jag skulle kortfattat beskriva mig såhär: jag är en glad optimist, som gillar att hitta på saker. Om jag inte får sitta och pyssla med något (teckna, göra smycken, kleta med Cernitlera, fotografera, skriva, spela, you name it...) så blir jag lite lätt apatisk. Mitt liv är att skapa, oavsett vad det är. Jag är bra på att hålla modet uppe i de flesta lägen, och jag kan vara envis som ett färskt myggbett. Fast förhoppningsvis inte lika irriterande. Jag älskar djur, och har stora planer för att ha ett rejält menagerie i framtiden (just nu nöjer jag mig med marsvinen och akvariet som väntar på fiskar).

Min största last är att jag inte kan förmå mig själv att gå upp i vettig tid om morgnarna (när jag inte har tider att passa, förstås). Varför måste det vara som skönast under täcket just på morgonen? Varför är det så oändligt häääärligt att snooza? Men jag jobbar med det där, jag försöker verkligen!

Så nu har ni grundfaktan om Kossan. Men nu då? Vad sjutton ska jag blogga om? Det skulle jag också vilja veta. Berätta gärna för mig om ni har några ideer.

Nej, jag skojar, förstås. Jag tänker skriva här om mina egna intressen (ni läste om dom för några rader sedan...). Även mina personliga små funderingar och roliga episoder ur livet vill jag dela med er, och kanske en och annan poesisnutt kommer att finna vägen hit. Jag började även spela gitarr nu i januari, så kanske kommer jag att lägga upp något mindre pinsamt ljud- eller videoklipp där jag spelar något vackert för er. Ingen banbrytande Nirvanauppnående blogg direkt, alltså. Lite lagom flummigt och avslappnat sådär, men jag kanske finner mer inriktning vartefter jag skriver inlägg. Den som läser får se!

Vi hörs igen snart!