Dolla' dolla' bill, y'all

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$

Gissa vem som just varit på banken och växlat dollar inför USA-resan!

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$
(Ja, om ni undrar...det blev lite mer än EN 20-lapp...men orka posera med alla pengar jag äger liksom...)

Zorn & Dirna: Recension

Som utlovat kommer nu ett inlägg! För länge, länge sedan plockade jag hem ett par serieböcker från Eskilstuna Stadsbibliotek. Ett av dem var Dracula, vars mindre entusiastiska recension ni kan läsa här. Och så de två första volymerna av Zorn & Dirna som heter #1: Valsverken och #2 Kronprinsen och Räven.

Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget. Inlägget saknar bilder, men det kan hända att jag lägger in några senare (är utan scanner just nu).

Historien utspelar sig i en fantasy värld som ser lite medeltida ut. Döden har besegrats och fängslats i en magisk spegel, enligt legenden. Detta har fört med sig att varken människor eller djur dör på naturligt vis...de lever och ruttnar tills de faller isär, skickas till avrättningsfabriken 'valsverket' där de halshuggs - eller dödas av inhyrda män. Men de små syskonen Zorn och Dirna visar sig ha kraften att döda med en enkel beröring, om de samarbetar. Vilket förstås drar till sig olika intressenter - både goda och onda.

Jag ska inte säga så mycket mer om själva historien än så. Det är en intressant premiss för en story, och det känns verkligen lyckat. Trots det att barnen inte är särskilt utvecklade karaktärer kan jag tycka; Dirna är lite ondskefull och kavat medan Zorn är lite snällare och barnsligare, men de verkar inte ha några verkligen speciella särdrag. Däremot är figurerna runt dem desto roligare: vi har bödeln som innehar tusentals själar från alla människor han avrättat i valsverken (och dessa kommer förstås fram rätt som det är - han är som en extremt fall av multipla personligheter), en mystisk och sadistisk kronprins som håller på att förruttna till både kropp och själ, och en blodtörstige och allvarsam hitman som verkar vara ute efter barnen - men vill han dem verkligen illa? Ibland är det okej att huvudkaraktärerna är lite halvtråkiga, om de i birollerna är desto mer galna och lyfter historien.

Storyn tar många roliga vändningar i dessa två volymer, och jag kan definitivt tänka mej att läsa vidare. Man vill ju veta hur det ska gå för barnen; två så här pass korta volymer är egentligen inte jättemycket att utveckla allt med, om nu serien inte bara är tre böcker förstås. I sådana fall blir jag besviken!

Och som serieskapare och illustratör måste jag förstås ge mig in på hur den är tecknad. Det är ett ganska cartoony stuk på personerna, vilket jag tycker verkar lite klassiskt för sådana här BD (franska) serier. Normalt är det inte något jag föredrar, men det var något annat som gjorde att jag tog hem böckerna: bakgrunderna. De är fantastiskt välgjorda och detaljerade. Och så är serien mästerligt färglagd. Varje ruta förmedlar en känsla av stämning med färgerna och skuggorna.

MEN en sak som är viktig att komma ihåg: trots att dessa böcker finns i tidningshyllan på t.ex Pressbyrån, jämsides både Min Häst och Herman Hedning så ska man inte missta sig. Denna serie är INTE barnvänlig. Den är makabert våldsam och full med gore. Inälvor sprutar hit och dit, och folk blir lemlästade rätt som det är. Jag skulle säga 16 årsgräns (i USA hade den fått 18 år skulle jag tro, men de är ju lite mer konservativa än vad vi är i vårt avlånga land.)

Allt som allt: en spännande och kul berättelse, och jag vill definitivt läsa mer!

Kossans slutgiltiga betyg: 4/5

. . . Hej. *skäms*

Jaha så har det gått över en månad sedan jag uppdaterade... igen. Häpp.

Men jag har i alla fall gjort det lite snyggare häromkring på bloggen, som ni ser :D Jag är jättenöjd med Bloggers nya Design-komponent. Grymt lätt att göra det hela lite mer spännande att titta på.

Inlägg kommer snart, jag lovar. Hade sista dagen på min förskolepraktik igår, så nu har jag förhoppningsvis lite mer ork om kvällarna så jag kan ta tag i min lilla skrivhörna på nätet. Hoppas ni stannar kvar!

Å just ja...

En sak till! Något som jag brinner för är ju urban exploration, eller utforskningen av övergivna platser (eller andra ställen som man egentligen inte får vara på, heheh). Och bland mina välbesökta länkar till sajter i urbex-temat finns reactor4.be. De som driver webbsidan har gjort flera resor till Pripyat, alltså spökstaden runt kärnkraftverket Chernobyl. Det är otroligt vackra men såklart sorgsna bilder i gallerierna, väl värda ett besök. Jag gillar särskilt filmen/bildspelet som gjorts med fotona och experimentell musik. Väldigt stämningsfullt och gripande (och är en bra snabblektion i olyckan om ni inte känner för att läsa en massa artiklar och försöka förstå alla strålningsformler och siffor...).

Men varför skriver jag om detta nu?

Är det nördigt? Ja, lite, om man räknar urbex, historia och fotografi som några av mina nörd-intressen. Och för att det här är min blogg, och jag får skriva om vilka konstiga random grejer jag vill, tack så mycket. ;)

Men mest för att idag, 26e april 2010, så är det 24 år sedan olyckan på Chernobyl inträffade.

Eller snarare, i skrivande stund, exakt 24 år, 10 timmar och 25 minuter (nej, jag har självklart inte räknat ut detta själv - jag kan ju knappt räkna till 10 utan att använda fingrarna till hjälp - men sidan reactor4 har en klocka på startsidan...). Ja, ungefär lika gammal som jag är denna händelse (jag är knappt ett halvår yngre bara).

Under senaste åren har det ju varit en massa naturkatastrofer - mest kommer man säkert ihåg tsunamin 2004, den massiva jordbävningen i Haiti tidigare i år, och nu närmast vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på island. Dessa katastrofer kunde ingen rå för. Man hade säkert kunna hanterat sviterna bättre, men ingen hade kunnat stoppa den där monstervågen, jordskalvet eller silvertejpat igen vulkanhelvetet. Men Chernobyl, däremot, orsakades av vår egen största fiende, det största hotet mot mänskligheten - mänskligheten själv. Och även 24 år senare är det onaturligt radioaktivt på många håll runt Pripyat. En ny sarkofag runt reaktorn måste byggas, för den gamla och hastigt ihopbyggda håller på att brytas ned och läcka. För inte tal om alla som dött eller blivit lidande av strålningsskador. Ja, det finns många spår efter de 24 år 10 timmar och nu 30 minuter sedan olyckan.

Vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt, men hela händelsen är tänkvärd. Att naturkatastrofer är tragiska på sitt vis, men är i grunden omöjliga att förhindra. Men en sådan hemsk olycka som i grunden orsakades av människor? Mer än tragiskt. Att 24 år senare märker vi fortfarande ganska tydligt av denna olycka: framförallt, en hel stad står tom och öde och obrukbar. Att det hela mörkades och invånarna i Pripyat inte fick veta hur allvarlig olyckan var, och framförallt inte evakuerades förrän över ett dygn efter olyckan? Och fick höra att de skulle få återvända efter tre dagar?

Människor är allt vidriga varelser, eller hur? Inte alla, förstås, men förvånansvärt många med makt!

Men nu räcker det med domedagstänk och fördömande av mänskligheten.

Om jag ska avsluta på en positiv punkt, så tack vare Pripyats ödeläggande, har naturen kommit tillbaka. Djur och växter som inte ens fanns i zonen innan den ödesdigra dagen 1986 har florerat, tack vare att det inte funnits människor i området på över två decennier. I Vitryssland har del av zonen gjorts till naturreservat, och planer för detsamma finns i Ukraina. Boskap i zonen som inte dog direkt av strålningen vanställdes, men generationerna efter är normala. Naturen repar sig, helt enkelt, och till och med förbättras. Inget ont som inte för något gott med sig, eller vad säger ni?

Urk.

Hej.
Jag har varit magsjuk hela helgen.

Hade ju tänkt recensera Zorn & Dirna annars, men har inte riktigt orkat göra något (jag fick tvinga mej till att få fram nästa två sidor till True Will, som var 'mina' - alltså jag påbörjar arbetet på dom). Idag är jag hemma från förskolan, mest för säkerhets skull. Jag mår ganska bra, men jag vill ju inte sprida helvetet vidare. Jag tänker bespara er alla detaljer, men det var ingen trevlig helg. Däremot kan jag tala om att blåbärssoppa är bra vid magsjuka på två sätt! Det sägs ju vara diarrehämmande och lätt för magen. Men jag upptäckte en annan fördel av den blå drycken: OM man inte får behålla det i magen, så är det relativt trevligt att kräkas upp den. Förutsett att man då som jag inte hade något annat än vatten i magen vid uppkastningstillfället...

Nog om det! Egentligen ville jag bara dela med mej av lite gullighet här på bloggen. Det är ju inte så jobbigt att sitta hemma och dega när man är sjuk, om man har sådant här sött sällskap:Lilla Doris. Söt men ilsk, hon nafsar gärna på mej när vi sitter och gosar. Otacksam liten best.

Nu ska jag försöka skriva lite, jag har nämligen börjat jobba med en ny serie. (Ja, jag vet. EN TILL?! Men jag har beslutat att lägga Beyond Myth på hyllan ett tag. Jag har kört in mej i ett hörn med den och har upptäckt att jag har byggt upp hela konceptet jättefel och dåligt. Gör om gör rätt. Så i väntan på orken att faktiskt göra om och göra rätt, så vilar jag dom tankarna och tränar lite på en aningen enklare historia.)

Toodles!

Dracula Recension

Jag har inte läst originalet som inspirerade den här serien, Bram Stokers Dracula (även om jag funderar på att göra det nu). Däremot såg jag Francis Ford Coppollas (jag vet aldrig hur många L och P det är i det namnet...) filmatisering för många år sedan. Jag tror jag somnade under den, inte för att jag tyckte den var tråkig, utan för att den är lång (128 minuter, enligt Wikipedia). Vad jag minns var den väldigt snygg och...obehaglig. Serien Dracula som jag recenserat är absolut inte obehaglig, men däremot snygg.

Här ser ni omslaget, lite bättre än förra inlägget. Klicka gärna bilderna i inlägget för att se bättre!

Vartefter jag läste upptäckte jag vissa saker som jag blev väldigt irriterad på. Fast det mesta som jag inte gillade hade med översättningen till den svenska upplagan att göra, och inte med originalet. Så den här recensionen kommer att delas upp i två delar: En som handlar om serien i sej, och en del som handlar om översättningen.

Om serien:
Ja, den är snygg. Jag diggar maneret, verkligen. Fast det ser ut som om bilderna tuschats på något dåligt papper, linjerna ser väldigt gryniga ut (vilket det blir i tryck när man tuschar på ett papper som gör att tuschet blöder lite). Visserligen en struntsak att klaga på, men med tanke på den väldigt fluida och mjuka stilen på karaktärerna hade det helt enkelt varit lite mer najs om man tuschat på ett prima blankt papper. Eller fejkat bort grynigheten åtminstone. Men Halliars färgläggning är helt grym. Den är hyfsat simpel, mest solida färger med en enkel cel-style skuggning, men ändå stämningsfull och effektfull. Han har till och med besvärat sej med att färglägga tuschlinjerna här och var för ökad effekt. Förutom att sånt blir snyggt så kan jag intyga att det inte är helt lätt och kan vara rätt så tidskrävande (för att inte tala om tålamodsprövande!). Jag skulle själv inte vara så jättepigg på att använda den effekten i en hel bok!

Karaktärsdesignen är bra, man ser tydlig skillnad på alla karaktärer, framförallt. Det kan verka uppenbart att man måste kunna sa skillnad på figurerna, men gå och läs en sämre manga där man INTE gjort särskiljande drag på karaktärerna (vanligare än man kan tro!), sen kom tillbaka och berätta för mej hur viktigt detta är! Och Doktor van Helsing är fruktansvärt söt i Caldwells tappning, med sina pepparkornsögon och ving-lika fluffiga ögonbryn (det är han längst till höger på omslaget)! Och framförallt så matchar karaktärsdesignerna deras personligheter. Jag gillar även jaktglade amerikanen Morris' design, som en långhårig cowboy i en engelsk gentlemans kläder.

En snygg splash page (eller en ruta som tar upp en hel sida, för er oinsatta!)

Men storyn då? Egentligen borde jag kanske ha läst originalet för att kunna uttala mej, men då kanske jag hade jämfört för mycket. Vad jag KAN säga är att det stundvis blir lite hackigt. Mer än en gång vände jag blad för att direkt bläddra tillbaka och titta om det kanske saknades en sida däremellan. Detta berodde på dialogen, den flödade inte så bra alla gånger. Och slutet kändes alldeles för abrupt och odramatiskt. Jag hade gärna sett slutstriden mot Dracula vara i några till sidor och ha lite coolare fight. Bara för att man följer en existerande story betyder det ju inte att man inte kan ta ut svängarna lite! Fast helt okej läsning, och jag tror dessutom att den kanske är menad för läsare som är lite yngre än mej. Det känns onekligen så på den ganska gulliga bildstilen.

Jag gillar verkligen det här uppslaget. Lucys bländande vita klänning ger verkligen en skön och dramatisk kontrast mot mörkret i rutorna innan.

Och nu till en massa eländigheter med översättningen. Den är, tyvärr, verkligen helt kasst översatt! Förutom stavfel (bland annat på en av huvudkaraktärernas NAMN. Hallå.) så är det felöversatt på ett par ställen (alltså direktöversatt från engelskan så att det inte blir korrekt på svenska), och ibland får man läsa om texten flera gånger för att fatta, helt enkelt dåligt skrivet.

Jag nämde i förra inlägget att jag inte gillade typsnittet. Vi kan uppdatera med att jag verkligen inte gillar det nu, efter att ha läst boken. Förutom att det är rent utsagt FULT så är det lite svårläst, och alldeles för skarp i kontrast mot bilderna. Kanske om den inte var så tjock, eller om de hade gjort något åt kerningen så att den blev lättläst hade det varit bättre. Men värst av allt, typsnittet har uppenbarligen INGET 'Å'. Det är verkligen oacceptabelt. Ska du skriva något på svenska ska du bannemej se till att 'Å' finns med i typsnittet! Fattade dom inte hur dumt det är att flika in ett annat typsnitt mitt i ett ord för att få till Å? Särskilt när dom till och med MISSAR att lägga in Å:et på något ställe? Alltså, det är inte bara ett A utan lilla ringen över, utan bokstaven saknas helt just där. Och ersättningstypsnittet för Å:en som inte missades ser lite ut som Comic Sans, och är verkligen helt olik resten av texten. Det är inte så förbannat svårt att hitta ett typsnitt med Å. Till och med många gratistypsnitt har typ alla europeiska specialtecken, jag har flera stycken sådana (som dessutom är tusen gånger snyggare och mer lättlästa).

Jag medger förstås att gemene man antagligen inte skulle anmärka så mycket på skillnaden, men jag ser det jättetydligt. Och det gör mej besviken när man inte tar mer hänsyn när man ska utföra ett professionellt uppdrag som översättning av boktexter ändå innebär. Och jag har övertygelsen om att man inte kan göra något ordentligt ska man helst låta bli helt. Tyvärr, Berättarförlaget, ni står inte i hög kurs med mej just nu, om Dracula är ett typexempel på det ni ger ut. Och Katarina Nordh, jag undrar om det är du som översätter på Animal Planet och Discovery också, jag brukar reagera på att deras program är så asdåligt översatta! Det förstörde verkligen läsningen av en annars helt okej serie.

Ser ni skillnaden? Det gör jag. MORR MORR MORRRRR.

Det vore kul att se den oöversatta versionen, hur originaltextningen såg ut och om dialogen har bättre flow än den svenska. Jag får leta runt lite på nätet och se om jag hittar något utdrag åtminstone.

Kossans slutgiltiga betyg: 3/5 (Vilket är snällt egentligen. Hade detta varit originalutgåvan hade den fått nöja sej med 2/5)

Tråkigt att vara så negativt inställd i min första recension, jag brukar verkligen försöka att se det positiva i allt. Vi får hoppas att Zorn & Dirna är lite mer upplyftande att recensera!

Serier på Bibblan!

Häromdagen var jag på Eskilstuna Stadsbibliotek. Det var min mening att låna hem några av de första volymerna av mangan Fullmetal Alchemist. Jag älskar den som anime, och bestämde mej att ge mej på att läsa den. Jag har haft svårt för att just läsa manga för bildspråket och så. Och kanske lite för att det inte tas in några bra nya manga i Sverige (som jag har nämnt förut här). Men de jag ville ha var utlånade. Men jag fortsatte att rota i seriehyllan, som utökats rejält sedan jag sist var där och snokade. Jag hittade tre böcker att ta hem.

En seietolkning av Bram Stokers Dracula, samt två volymer av den franska serien Zorn & Dirna (som även finns att köpa på Pressbyrån såg jag).

Dessa tänkte jag recensera här på bloggen! Först ska ni få se lite bilder av båda serierna.

Dracula.

Fruktansvärt dålig bild, jag vet. Uppdaterar med en bätte nån gång. Kanske. :P

Den här versionen av Dracula har tolkats och skrivits av Michael Mucci. Tecknaren heter Ben Caldwell, och Bill Halliar står för färgerna, översatt av Katarina Nordh. Den kom ut i USA 2008, och ett år senare kom den svenska utgåvan. Från Berättarförlaget.

Första intrycket? Snyggt! Jag diggar den här lite Disney-möter-Hellboy stilen (se filmen Atlantis om ni vill ha fler exempel på detta. Najs ju). Det var just därför jag lånade den. Och för att jag gillar vampyrer (som inte glittrar, tack Stephanie Meyer). OCH för att jag gillar när klassisk litteratur görs till serier (har själv lekt med tanken om att göra min favoritroman Den Stora Gatsby till serie). I samma serie fanns även en version av Tom Sawyer.



Just nu vet jag inte om det är en avslutad bok, eller om det finns fler. Jag har en känsla av att Bram Stokers vampyrsaga är ganksa förkortad om det bara är den här boken. Det står däremot Nr.1 på framsidan, så det är inte säkert. Jag uttalar mej om det när jag läst den.

Fler intryck? Jag gillar inte typsnittet som använts. Lite för svårläst och klumpigt. Och passar framförallt inte med tidsåldern i serien. Berättarrösten är som en dagbok eller brev, vad jag förstår, och då kan jag tycka att det varit lämpligare att ha ett lite mer snirkligt handstils-font. Hade det varit handtextat så hade jag kanske förlåtit dom, men jag ser att det är ett typsnitt (om man observerar att bokstäverna är ändå ganska uniforma). Vet ej om det är samma typsnitt som i originalet. Dessutom är både berättarrutorna och pratbubblorna vita och saknar konturer. Jag tycker man åtminstone kan lägga en ljus gulbeige nyans i berättarrutor, särskilt när det är många sådana som kan blandas ihop med dialogen.

Men annars är det snygg layout, enkla men tydliga karaktärsdesigner och bakgrunder. Behändigt litet A5-format. Gillar't!



Zorn & Dirna:


Omslagen på de första två volymerna, Valsverken samt Kronprinsen och Räven

Jag sa att serien var fransk, men det vet jag inte säkert. Allt tyder på det, däremot. Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget.

Sagan utspelar sej i en medeltids/vikinga-aktig värld. Döden har besegrats, vilket innebär att både människor och djur aldrig upphör att leva. Men barnen Zorn och Dirna har en begåvning som gör att de kan döda med en enkel beröring! Sen vet jag inte mer förrän jag har läst.



Intrycken: Formatet är typiskt de fransk/europeiska BD-serierna. Lite större än A4 (tänk Spirou eller Tintin). Färgläggningen är jättesnygg, och bakgrunderna är fantastiskt detaljerade och vältecknade. Det är karaktärerna också, förstås. Fast jag tycker att huvudpersonerna, barnen Zorn och Dirna, mer ser ut som små hober än barn. Och Zorn har typ hockeyfrilla... Men serien är i alla fall snygg, och jag såg nu att den innehåller en liten referens till Miyazakis film Princess Mononoke (mer om det i fulla recensionen). Och jag gillar konceptet, vi får se hur det hela spelar ut. Däremot har även här berättarrutorna och pratbubblorna samma färg, precis som i Dracula. Det irriterar mej mindre i den här boken, eftersom det är väldigt få berättarrutor, och alla textrutor har en svart kant så de blir välmarkerade.



Så nu ska jag ta och läsa dessa serier, så återkommer jag när jag har skrivit lite recensioner. Då har ni nåt att vänta på!

...Hallååå? Är det nån där?

Hej. Jag är tillbaka. Typ.

Vilken bloggfrånvaro! Jag vill inte kalla det bloggpaus, för sånt brukar indikera något drastiskt eller traumatiskt som har hänt. Och en kombination av lathet och 'annat att göra' är inte direkt dramatiskt.

Men eeeh...Glad Påsk på er, typ nästan i efterskott.

Varför har jag inte varit här? Jo, livet. Jag fick praktik på en förskola och sedan dess har det varit kaos (ett underbart och härligt kaos förvisso) där jag bestämt mej för att bli förskollärare och sökt utbildning, samt fått tillfälle att förlänga min praktik. Men nu sitter jag här och tänker blogga lite. Jag har ett par saker jag vill ta upp, så det blir några inlägg inom en snar framtid.

SPX är ju snart. Förbannat snart, typ om två veckor, lite drygt. Och nej, jag tänker inte vara där. Fattiglapp som man är. Tyvärr. Och nu gäller det att spara de få penningar jag har, för jag ska nämligen följa med mina föräldrar till USA i sommar och hälsa på käre bror och familj (WOOOHOOOOOO!) och då vill jag förstås ha lite att handla (serier och Sally Hansen-nagellack) för. Jag har redan spejat ut vad det finns för seriebutiker i Evanston...

Brorsan, är du medveten om att det finns ett 10-tal ganska nära omkring er gata? Och att jag tänker låna Lilla O's trehjuling om jag måste, för att besöka allhopa!

Men nog om det. Nu ska det bli skärpning här på bloggen. Om jag så måste sätta av en dag i veckan då jag gör inlägg så okej. Jag vill inte tvinga fram nåt men jag blir så less varje gång jag går in och ser samma gamla inlägg från DECEMBER (hallå!).

Scarygirl!

Första gången jag presenterade er för min vinylfigursamling så visade jag min Scarygirl Crossing Guard, min första samlingsfigur av vinyl. Ever.

Minns ni honom?


När jag luskade runt på KidRobots hemsida efter Dunnynyheter, så sprang jag plötsligt på Scarygirl igen! Den här gången i en serie som heter 'Swamp Folk' (min kommer från den tidigare serien City Folk). Och jag blir inte besviken över bilderna!

Mums.

Mums!

MUMS!

Härliga grejer, va? Det är samma känsla som City Folk-serien, fast med en tydlig mer naturnära inspiration (snäckskal, tentaklar...

...uggleormar?!)

Nathan Jurevicius heter designern, och serien produceras av KidRobot (som även ovetandes bistått mej med dessa fina bilder). Hoppas springa på dessa i butik någon gång!

Nu vet jag att det har varit väldigt mycket vinyl på bloggen på sistone. Jag lovar att nästa inlägg ska handla om något annat!

Dunny 2009!

Jag verkar ha missat nåt här. Det kom ut en ny serie med Dunnys någon gång under året (antar jag eftersom den heter 2009) men jag vet inte om det är jättenytt eller om den kom ut tidigare...Nu råkade jag i alla fall hitta lite bilder på KidRobots hemsida.



Det är ett gäng populära och välkända designers som stått för denna kollekton, bland annat Huck Gee, Shawnimal och Mad. Det finns även en Gloomy Bear Dunny i kollektionen, designad av Mori Chack (det är den rosa rackaren där nedåt vänsterhörnet av bilden).

Jag gillar ninjaDunnyn här...


Och alla tre här är ju bedårande! Utom han i mitten med projektilen, han är bara grym.


Det är hursomhelst en kul serie, som vanligt. Och förpackningen är snygg den med! Just nu verkar den vara helt slutsåld, vilket säger mej att den antingen inte är helt ny, eller så pass ny att den har blivit sönderbeställd under premiären. Värt att hålla utkik efter i alla fall!

En kopp te skulle sitta fint...

Som ni vet så gillar jag ju vinylisar, men inga av dom i min samling är såna där jättedyra exklusiva rackare. En Dunny kostar mellan 80-90 kr i Sverige (jämför det med supercoola MiniKarl i foregående inlägg, som går på runt 1,320 kr!) Mina Pinky Street tjejer är visserligen repaints av originalutgåvor, men inte limited edition för det. Och så är jag ju inte särskilt rik just nu, så när jag ser jättefina men väldigt exklusiva vinylfigurer kan jag tycka att dom är just jättefina (även om jag kan tänka att det vore rätt trevligt att ha råd med en!), men det är sällan jag får något nämnbart ha-begär över en.

Förrän igår, vill säga. På Vinyl Pulse bloggen kunde jag läsa om den senaste kreationen från brittiska designern Lunartik (eller Matt Jones som han egentligen heter), en bedårande liten filur...


Lady Grey är fru till The Earl, en tidigare utgåva från Lunartiks serie 'Lunartik in a cup of tea'.


Varje figur sitter i en tekopp, med tillhörande fat, sked och sockerbitar, och levereras i en fin låda. Andra varianter av 'in a cup of tea' är Ice T, en blå gubbe, Rosie Lee som är rosa, Milky DIY som jag tycker är hemskt söt, vita White, och wasabi-gröna Green Tea. De sista två är slutsålda, och jag kan tänka mej att Lady Grey kommer att gå åt snart också. Hon finns bara i 30 exemplar, numrerade och signerade. Hon kostar £40 (ca 460 kr), vilket faktiskt inte alls känns dyrt för en så pass begränsad utgåva. Och så är hon ju fruktansvärt söt...

Förutom Lady Grey så tycker jag nog mest om lilla Milky. Eftersom jag har mycket mjölk i mitt te så faller han mej i smaken precis. Och jag har en viss kärlek till genomskinliga saker, och vad jag kan se på bilderna så ser det ut som om Milky har genomskinliga ögon! Han går på £30 (ca 345 kr). Se själva så fin han är (tyvärr hittar jag inga större bilder på Lunartiks sida)


Kolla in Lunartiks hemsida (där bilderna kommer ifrån) och titta på resten av kollektionen!

Vinylfigurer på modet!

Jag sitter just nu och läser senaste numret av Glamour (som jag fick för flera dagar sedan men inte haft chans att bläddra i...trots att jag egentligen tänkt städa och jobba lite just nu...och ja, förresten, jag prenumererar på ett modemagasin. Men den är grymt bra!)... och döm om min förvåning när jag på ett av kollage-sidorna med julklappar tycker mig se namnet Tokidoki! Det är de som ligger bakom dom underbart söta Kaktushundarna som finns i min samling, samt ett gäng andra söta vinylfigurer.
Vad har dom då gjort som passar på ett önskeliste-kollage i Glamour? Självklart en avbildning av Karl Lagerfeld i miniformat! Ser ni?
Här ser ni en bättre bild av figuren, hittad på Vinyl Pulse-bloggen.
Jag är personligen ingen Karl-fan, men jag tycker att figuren är en kul grej ändå. Mini Karl designades av Simone Legno på Tokidoki, finns bara i 1000 exemplar och kommer att säljas för 129 euro (ca 1,320 spänn!) i Tokidokis butiker, samt på vissa andra utvalda butiker. Galet pris, men helt i exklusiva designer-andan, om man väljer att se det sambandet :) Han kommer även att finnas som tryck på en t-shirt som kommer till våren.

Herr Lagerfeld välkomnar i alla fall sin avbildning i vinyl, och säger att han själv är ett fan av Tokidokis prylar.

Jag verkar inte kunna hitta några uppgifter om att det kommer modeller baserade på andra designers eller kända typer, men det kanske kommer. Jag tycker det skulle vara ganska hög äg-faktor på en liten Davey Havok (sångaren i AFI) i vinyl! Se bara...(och klicka gärna på bilden för att se hela mumsigheten)
Mannen har ju glittriga rosa Converse...och en hel armtatuering tillägnad filmen The Nightmare Before Christmas. Hur kan man tacka nej till det? (bilden hämtad från deras hemsida)

Har ni en idol som ni skulle vilja se som en filur av vinyl? Berätta i kommentarerna!

Nostalgi...

Jag måste bara länka er till Kissens senaste blogginlägg...hon har nämligen lagt upp några JÄTTEGAMLA serier som vi gjorde tillsammans när vi var kanske 7 år? Fantastiskt...

Kolla in!

Göteborrrrrg!

Ja, nu har jag kommit hem! Det kändes jättetomt och hemskt på sätt och vis, även om det alltid är skönt att komma hem till sin egna lilla Älsklingstuna (där jag dessutom hittar överallt och slipper riskera att bli påkörd av en spårvagn vid varje gatuhörn...) Jag funderar på att flytta till underbara Göteborg, men jag måste spåna fram något bra sätt att ha råd med detta!

Blev det några nörderier därnere då? Jo, men lite lagom. Jag hade tänkt besöka fantastiska serie/bok/tidningshandeln Dolores under vistelsen, men jag och Kissekatten lyckades aldrig komma dit under öppettiderna. Typiskt! För jag ville tillägna dom ett eget inlägg, för det är ett sådant mysigt ställe. Men jag kan säga det ändå, utan ett helt reportage. Butiken ser ut sådär som bara seriebutiker och seconhandbutiker får se ut - lite rörigt och fullsmockat med grejer. Dom har nya och begagnade serier, alla möjliga udda böcker (ganska nischade saker som man inte hittar någon annanstans), vinyl/actionfigurer och andra småprylar av alla slag och väldigt trevlig personal!

Sist jag var där köpte jag fortsättningen på en av mina favoritserier, MouseGuard, samt en liten ask med minttabletter som smakar absint. MUMS! Här nedan ser ni dom. Har tänkt göra ett mer ingående inlägg om min seriesamling sen, så då får ni höra mer om MouseGuard.

Men även om vi inte kom till Dolores så har jag inhandlat serier! Igår morse hade jag lite tid över på stan, eftersom jag åkte in med Kissen innan hon skulle jobba, men mitt tåg gick nästan två timmar senare. Så jag smet in på Science Fiction Bokhandeln och hittade till min stora glädje andra samlingsalbumet av Umbrella Academy, Dallas, skriven av Gerard Way (ja, alltså sångaren i My Chemical Romance.) och tecknad av grymma Gabriel Bá. Den släpptes bara i förra veckan, så jag trodde inte jag skulle få tag på den så snabbt. Den lästes på tåget hem, men jag får nog ta och läsa den igen! Den var riktigt najs, men det är ingen enkel handling...

Det är ju lite knappt med ekonomin just nu, annars hade jag antagligen handlat på mej en grym artbook från en av mina favoritanimeer, Loveless. Den hade jättefina bilder som gjordes av Yun Kouga, skaparen till mangan som animen är baserad på. Såååå fin men det får vänta tills jag har råd! Här får ni se bilden från framsidan och ett vackert uppslag:

Mmmm så fint. (Uppslaget ovan är lite uppbrutet, jag hittade ingen bild på hela. Och den rosa skuggan under kattpojken är egentligen riktigt illrosa i verkligheten. Mumsigt värre!)

Och min visit var inte utan vinylfigurer heller! Inne på spelbutiken GameStop hittade jag den här lilla rackaren!
Han är en 'Raving Rabbid' som kommer från ett Rayman-spel. Och jag är ingen gamer, men jag älskar designen på dom här knäppa 'ninerna. Dessutom är dom helt galna... Dom kan bli vansinniga och få röda ögon... Ingen Dunny direkt, men han kommer att platsa bra bland dom andra kaninerna på min vinylhylla.

På lördagkvällen köpte vi lite godis på väg hem, och på vägen ut ur butiken sprang jag på en liten myntautomat som innehöll små små plåtaskar med Hello Kittymotiv på! Jag äääälskar Kitty, så jag kunde förstås inte låta bli att stoppa in en tia och vrida på det tröga handtaget för att få en ask. Alla motiven var söta, men hade jag fått välja en av dom hade det nog ändå blivit den jag råkade få. Se så sött!


Jag är så tjejig...

Jaha, det var allt jag hade att berätta idag!

EPIC SHRIMP!

Nu har jag en röd fläck i pannan efter att, i ett oaktsamt ögonblick, ha lagt plattången mot min hud. Aj.

Snart är det läggdags, men först vill jag dela med mej av denna lilla pärla. Så ni har nåt att titta på tills nästa gång jag skriver!



Ha så kul!

Cannibal Funfair!

Hej! Vad tycker ni om nya headergrafiken? Inte så stor skillnad va? Jag diskuterade med Lemuren, och vi var överens att jag inte behövde döpa om bloggen bara för att jag inte tänker skriva samma saker längre. Dessutom är jag så fäst vid KOincidenter. Jag kände mej såååå fyndig när jag kom på det!

Men hursomhelst, här kommer den första av dom nya, nördigare inläggen! Jag tänkte berätta om mitt nyaste vinyltillskott! Bilderna är lite gryniga och fula, jag har fotat med webbkameran eftersom min fina kamera är nerpackad (åker till Göteborrrrrg imorgon!)

Här är han, i alla fall, figuren vid namnet Cloak. Och ni kan aaaaaaldrig gissa varför...
Visst är han underbar? Med sin lilla tår och Miffy-mun... men som det står i lilla broschyren till:

Cloak is a timid fellow, but a very powerful one. Find his secrets and you'll never need to work again!

Han kommer från Kid Robot, som alla mina favoritvinylisar. Denna serie heter Cannibal Funfair och innehåller ett gäng fantasiskt kawaii varelser. Cloak finns i 1/40 askar från denna serie. Han är konstigt nog grå på både boxen och i foldern som man fick med, men han är betydligt mer flärdfull i verkligheten, eller hur?

Här ser ni hans rygg:


Och roligast av allt är att man kan ta av Cloaks mantel, och då blir han förstås ännu sötare! Han verkar vara någon typ av mask. Och kolla in slipsen! Jag älskar slipsar, och den lilla krabaten har dessutom en liten döskalle på sin! Han har även ett annat ansiktsuttryck på baksidan av huvudet...inte riktigt lika gulligt, eller?

Trots den risiga bildkvaliten så kan vi väl vara överens om att jag valde rätt box ur ställningen på Moderna Museet sist jag var där? Cloak är en riktigt mysig filur. Det kanske blir fler från denna serie någon gång!

När jag kommer hem från Göteborg så ska jag ta lite bättre bilder, så ni bland annat kan se detaljerna som knapparna och lilla döskallen på slipsen.

Jag måste släpa mej upp klockan 5.00 i morgon bitti för att hinna med tåget! Så nu ska jag gå och platta håret och packa det sista så jag kan lägga mej skapligt. Fast nu är det ju fullmåne, och som ni kanske vet får vissa sömnproblem då...och dessutom är det pirrigt! Jag ska för första gången träffa snubben jag frilansar för, och därtill försöka ta mej från Centralstationen ut till Mölndal. Det blir ett äventyr! Och så ska jag bo hos världens goaste Kissekatt, förstås! Eftersom även hon är serienörd kan jag tänka mej att det blir lite mer föda till bloggen efter min resa.

Vi hörs!

Hmmm...

Hörni mina vänner. Jag har funderat.

Sånt är alltid farligt. Jag kan få för mej en massa konstigheter. Men idag verkar det vara positivt.

Jag funderar nämligen på att fullkomligt göra om bloggen. Typ. Liksom.

Är ni med?

Det är nämligen så att jag tycker jag behöver en riktning nu, annars kommer det inte bli av att jag skriver något. Som ni kanske märkt. Hehe...ja. Jag tänkte såhär, att jag döper om det hela och kör på ett par teman: serier och vinylfigurer. Låter snävt, men det finns mycket att skriva om, och dessutom vill jag gärna sprida min kärlek för dessa två (i Sverige) underskattade områden.

Javisst, serier är stort i Sverige, och hela världen, inget snack om saken. Men här i Sverige är förlagen fega. Dom tar inte in vuxenmanga till exempel, och även barnmangan som ges ut är gammal och inte alls bland det bästa som Japan har att erbjuda (hallå, Dragonballs? Var inte ens bra när det var nytt för en sådar 30 år sen...seriöst.) Och det finns alldeles för få stora unga serieskapare som gör serier för jämnåriga och vuxna. Så jag vill skriva om det. Lyfta fram unga tecknare som jag hittar, och göra lite publicitet för en av mina stora passioner. Självklart tänker jag även visa lite progress med mina egna grejer, True Will, Beyond Myth (ingen länk ännu, men bilder finns i mitt galleri) och ett par andra projekt som inte kan diskuteras här ännu...

Och så vinylfigurerna. Jag samlar ju själv, och det finns så mycket att visa om dom, saker som inte kommer ut i Sverige (tack och lov går det mesta att beställa via Pålitlige Herr Internet nuförtiden)! Men det står klart att vinylfigursamling är något som är underrepresenterat i vårt avlånga land.

Så vad tycker ni? Tänker ni fortsätta läsa om jag nördar iväg?

Vi måste prata...

Hej allesammans.

Jag vet att det har varit mycket tyst här på min lilla blogg på sistone. Jag ber om ursäkt för det.

Ni kanske hoppades på ett långt försenat re-cap om Prag nu, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Idag tänker jag varken vara fyndig, glad eller särskilt rolig. (Fast jag tänker skriva om Prag vid ett senare tillfälle, jag lovar, och fixa min huvudgrafik som verkar ha försvunnit), men däremot ska jag försöka förklara varför jag varken uppdaterat bloggen eller varit särksilt aktiv i mitt galleri .

Jag tänkte berätta om hur jag mår. På riktigt.

På senare år har jag inför de flesta varit en glad liten prick, vägrat att se det mörka, allt har ju en positiv sida. Jag hade en lång period av mörker under tonåren, inombords var jag ständigt ledsen, även om jag försökte hålla modet uppe, utåt sett. Men jag bröt mej fri från skuggorna, och bestämde mej för att se allt jag kan från den ljusa sidan.

I våras gick jag ut min utbildning som Informativ Illustratör. Och blev därmed arbetslös. Sökte febrilt jobb under sommaren, runt 20 ansökningar skickades. Jag har fått nej från kanske fyra totalt av jobben jag sökt, resten hör inte ens av sej. För någon vecka sedan blev jag klassad som långtidsarbetslös. Är nu med i UGA, åtgärden för arbetslösa ungdomar.

Jag tror inte folk riktigt förstår hur det känns. Att vilja så mycket, att verkligen kämpa, men inte komma någonstans. Som en stackars hamster inlåst i sitt lilla hjul. Självkänslan tar sej en rejäl törn. Och det gör så ont varje gång jag träffar mina bekanta och får frågan om jag fått napp än. Jag vet att dom inte menar att såra mej, men tyvärr är det så. Jag känner mej så misslyckad varje gång jag blir tvungen att svara nej. Trots att jag vet att jag gör allt jag kan, och att jag förhållandevis inte varit arbetslös så länge (med tanke på hur läget är på arbetsmarknaden dessutom).

Men det börjar kännas allt mörkare. Och då har jag bara varit sysslolös i kanske fyra månader. Jag kan inte ens tänka mej hur de som varit arbetslösa i ett halvår, ett år, eller kanske mer känner sej. Hur orkar man?

Ständig oro. Ständig tandagnisslan och magont. Över hyran, räkningar, marsvinsmat, över framtiden, och allas förhoppningar. Jag förstår folk som har det svårt som vänder sej till alkohol och droger för att slippa allt. Eller självskadebeteenden som ger en känslan av kontroll. När allt byggs upp och man inte längre styr över sitt eget liv. Så känns det.

Inspirationen är så gott som död. Allt tankearbete går åt till oron. Det finns inte plats kvar för att vara särskilt kreativ. Jag har inte orkat varken skriva här på bloggen eller jobba seriöst med mina egna projekt, eller spela gitarren ens. Det kommer små spurtar med ideer då och då, men jag får oftast inte ihop energi för att utföra dom.

Dessutom så händer det andra saker som är utom min kontroll just nu. Lilla mormor har legat på sjukhus ett tag. Hon mår bättre nu och har fått komma hem, men det utreds ännu lite saker och väntan på svar är förstås jobbig. Och så flyttar snart världens bästa Lemur härifrån, och det kommer att bli så ensamt utan min ständiga parner-in-crime tillika fikabuddy, även om vi naturligtvis inte mister kontakten för det. Och så har hösten alltid varit en rätt dyster period ändå, antagligen för många fler än jag.

Det låter ju som om jag har värsta depressionen, men var inte oroliga. Det tror jag inte är fallet. Men vissa dagar tar tårarna bara inte slut, och jag känner mej bara så frustrerad och besviken på livet. Dagarna däremellan går det bra, jag håller huvudet högt och kämpar på. Men jag kan inte hålla modet uppe precis hela tiden längre. Bara så ni vet. Då och då bryter jag ihop, helt enkelt, för den gnagande oron biter sej igenom fasaden när det känns som svårast. Den här bloggen kommer inte att bli en Kossan-gnäller-om-att-livet-suger-och-hon-är-fattig-blogg, jag lovar. Jag vill bara att ni ska vara helt på det klara om hur det står till.

Men snälla, snälla ni därute som träffar mej då och då. SNÄLLA. Säg inte hela tiden att det löser sej. Jag VET att det kommer att lösa sej, förr eller senare. Tro det eller ej, men jag mår inte alls bättre av det, det är ju NU jag mår dåligt! Jag vill hellre veta att ni står bakom mej, även om det mot förmodan inte skulle lösa sej.

Försök inte ge mej en massa råd om hur jag ska gå tillväga för att få jobb. Jag får professionell hjälp med arbetssökandet redan, tack. Jag vill bara ha ert stöd, inte råd som får mej att känna mej mer stressad, otillräcklig och värdelös än vad jag redan gör. Jag vet att ni menar väl, men era råd känns bara som förebråelser och gliringar!

Och mest av allt...fråga inte varenda gång vi ses om jag fått ett jobb än.

Tro mej, när allt det här vänder kommer ni inte att behöva fråga.

Public Service Announcement

Kossan är tillbaka i Sverige (eller i Skåne, men det är nära nog...). Det kommer för eller senare en grundlig redovisning, dag för dag, över vad som hände i Prag. Men först har jag miljarder foton att sortera och redigera (jag ansvarar ej för viss överdrivning av summan av foton jag tar, förresten...). Bara så ni vet.

Annars hänger jag och Tetrasyrran på Malmöfestivalen denna vecka! Whoot!

Snart bär det iväg!

Nu sitter jag i Lomma, hemma hos Tetrasyrran. I morgon bitti far vi mot Prag!

Idag tog vi en tur till Smygehuk. Där fick vi se vackra vyer från Sveriges sydligaste udde, och fick äta sjukt god stekt sill till lunch.

Här är ett träd precis vid vattnet som uppenbarligen fått utstå havsvindar under lång tid!
Här är taket på kafet bredvid serveringen där vi smällde i oss den underbara stekta sillen. Jag tyckte skylten var så härligt funkis och det var vackra färger i takets tegel i solljuset. Det finns lite fler bilder i mitt galleri om ni vill se!

Nu tar vi det lugnt resten av kvällen. Vi ska upp redan klockan fem i morgon för att hinna ta buss över till Köpenhamn, då flyget går från Kastrup. Men det finns internet på hostellet vi ska bo på, så det kommer uppdateringar under resan (och förhoppningsvis lite bilder!)