Dunny 2010

Nya Dunnys! Och 2010-serien verkar vara precis lika grym som typ alla andra dom släppt hittills. Jag börjar undra om Kidrobot någonsin kan göra fel. Nej, det verkar inte så. Bilderna är från Vinyl Pulse.

Mmmm titta på den genomskinliga i andra raden. Den faller mej verkligen i smaken. Inte nog med den är svart och röd...den är GENOMSKINLIG. Smarrigt. Den med ballongen är också läcker. Och...och...allihopa typ. :)

Vänta... den i mitten i andra raden. Den känns bekant. Den påminner mej om...


TECHNOVIKING!!! (spola till 0:40 för att se honom...)

Svårfångat på foto...

Från Aftonbladet.se idag.

Hittat.

Bara så ni vet. Här ska jag plugga:

Och här kommer jag att bo:(klicka på bilderna för att se ordentligt)

Och allt om bara några veckor. Wheeee!

I love the smell of vinyl...

När man öppnar foliepåsen i en blind box så kommer en puff av den där doften. Badboll. Genomskinlig duschgardin. VINYL. Och det är underbart!

I söndags åkte jag och min käre bror till butiken Rotofugi i Chicago och raidade stället. Det är en jättemysig liten butik som är fullproppad med plushiesar, böcker, t-shirts och så förstås vinylisar - stora som små och blind boxes. De har även ett galleri där olika konstnärer ställer ut, och i butiken har dom några målningar från tidigare vernissager. Personalen var jättegulliga dessutom. Dom säljer via hemsidan också - men jag tippar på att det är svindyrt att beställa från Sverige.

Vad fick följa med mej hem då? Jo, en Dunny från Dunny Fatale serien (som designats av tjejer allihopa - och är verkligen asgrymma!). Jag hade en redan, som jag inhandlade på en seriebutik i Evanston, båda visar jag upp här.

Den till vänster är designad av Kathie Olivas, och finnes i 2/25 askar. Närbilder (klicka på dem, vettja!):




Den andra designades av Julie West. Den här tycker jag är helt underbar! Den passar dessutom väldigt bra ihop med den ovan. Hon är också en 2/25.



Det finns även en tredje Dunny ur denna serie i min 'haul', som kommer att öppnas av Lemuren när hon får den!

Jag hittade även blind boxes innehållandes karaktärer från Futurama! Jag och brorsan har tittat rätt mycket på det om kvällarna under min visit, så självklart ville jag ju ha en figur! Han köpte två och jag en. Vi hoppades båda på en Dr. Zoidberg (eller kanske en Bender). Jag fick en Mom, vilket är också kul, förstås. En ondskefull liten tant...

Min bror fick också en Mom, samt Fry. De bor numera på hans kontor.

Vad mer fick jag med mej hem från Rotofugi? Jo, en ny Scarygirl ur Swamp Folk-serien. Som jag har längtat efter en ny Scarygirl! Jag tycker verkligen om Nathan Jurevicius stil och alla figurer ur denna serie är helgrymma! Extra glad var jag när jag öppnade min och fick se att jag dessutom fått en chase (vilket är vad man kallar en okänd design av figurerna, som visas som en siluett på asken där man ser de andra figurerna). I mitt fall var det en repaint av Ghost Squid, och hon är så ovanlig som 1/32. Men visst är hon läcker?
Huvudet kan man sedan avlägsna, och då ser man vad Ghost Squid egentligen är:
En bläckfisk som bär en mask! Creepy.

Även i detta fall är det en oöppnad Scarygirl ask som kommer att gå till Lemurski. Vi har båda en särskild plats i våra hjärtan för Scarygirl. Kan det bero på att det var dessa som var våra allra första samlarvinylisar?

Jag hittade också en button pin som jag inte kunde motstå. På den står det 'I (hjärta) kicking ass'.

Och så blev det NÄSTAN en större, icke-blind-box figur designad av Julie West, Tweet. Jag menar, titta. Hur söt får man bli?

Fler bilder ser ni HÄR. De små fåglarna är lösa, men sitter fast i hatten med magneter. Tweet har även en syster som heter Bumble, och har en bikupa på huvudet med jättesöta små humlor som sitter med magneter. Det fanns även en liten artbook med Julie Wests sockersöta illustrationer. Misstänker att jag funnit en favorit bland vinyldesigners! Tweet och Bumble var nedsatta till $15, vilket jag tycker är ett bra pris. Men jag satsade på mina älskade blind boxes istället. Jag ångrar liiiite att jag lämnade kvar systrarna Candy, men ibland måste man hejda sej. Jag ska ju få med allt hem också. Men man kan ju alltid önska sej till födelsedagen eller Jul!

Ja, så det var allt jag hade för denna gång. Avslutningsvis: här får ni ett par artsy-fartsy bilder på min squiddy:

"Puuh! Ni aaaaanar inte hur varmt det är inne i den där masken asså..."

PS. Jag har blivit antagen till Linköpings Universitet! Så nu ska Kossan bli förskollärare. Och flytta till Linköping. Det ni!

PPS. Jag har piercat näsan. GRYMT. Hade värsta söta killen som gjorde det, och han var jätteduktig och snäll dessutom! Jag rekommenderar varmt The Alley om ni är i Chicago och ska sticka hål i er för utseendets skull...

Kärlek..

...är en chihuahua i soffan. :D


Brorsans lilla Mickey. Han är min man! Trodde inte jag gillade småhundar direkt, men den här lilla killen har bevisat att dom är underbara...

Bara så ni vet så kom vi fram till Evanston till slut! Har inte haft tid att blogga så mycket (det blir liksom fullt upp med båda ungar och allt som vi vill göra). Jag återkommer när jag har något nördigt att tillföra (ja jag menar förstås efter jag har fått chans att besöka några seriebutiker...)

Kossan ser rött...

...och är föga imponerad.
(klicka på bilden för att se kaoset i större detalj...)

Min dag, kortfattat:

0300: Uppväckning efter en sömnlös natt.

0340: Avgång mot Arlanda.

ca 0500: Vi anländer på terminalen.

En stund därefter: Efter upprepade försök att checka in vid självbetjäningen för e-biljetter uppsöks personal och vi får reda på att vår flight till Amsterdam är inställd på grund av SAS piloternas strejkande. Men vad kul!*

Efter en stunds irrande ställer vi oss i en evighetskö mot ombokningsdiskarna. Pappa försvinner iväg, antagligen för att använda sina yakuza-metoder** på någon stackars SAS-anställd så att vi kommer iväg. Jag och mamma står kvar i evighetskön. En och en halv timme senare har vi flyttat oss ca 10 meter framåt, och kön bakom oss har blivit till världens största kringla runt terminalen. Men då kommer pappa med ombokade biljetter till i morgon (samma tid, så det blir en tidig morgon till...).

Strejken ska i alla fall vara över innan dagen är slut, är det sagt.*** Men jag är ändå på fruktansvärt dåligt humör nu, och är så trött att jag snart smäller av. Ni kan väl hålla tummarna för oss så att vi kommer iväg som vi ska? Förhoppningsvis kan jag uppdatera er imorgon eftermiddag med en bild på O'Hares ankomstterminal däruppe istället... ;)




* Självklart är jag ironisk...

** Nej, jag menar förstås att vi fick nys om att folk med Guld kort på SAS får hjälp fortare. Pappa har förstås ett sådant efter mycket resande med sitt jobb, och blev ivägledd av en markvärdinna till en exklusiv kö... Men man kan ju alltid fantisera om att han kapade lillfingrarna av någon kontorssnubbe med sin katana...

*** Ja jag har varit arg på piloterna idag. Men de har rätt att strejka och jag tycker de har all anledning att göra så (läs mer om strejken här). Men jag ÄR sur på flygbolagen som inte bryr sig om sina kunder och informerar oss när de vet att detta är på väg att ske.

Dolla' dolla' bill, y'all

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$

Gissa vem som just varit på banken och växlat dollar inför USA-resan!

$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$$
(Ja, om ni undrar...det blev lite mer än EN 20-lapp...men orka posera med alla pengar jag äger liksom...)

Zorn & Dirna: Recension

Som utlovat kommer nu ett inlägg! För länge, länge sedan plockade jag hem ett par serieböcker från Eskilstuna Stadsbibliotek. Ett av dem var Dracula, vars mindre entusiastiska recension ni kan läsa här. Och så de två första volymerna av Zorn & Dirna som heter #1: Valsverken och #2 Kronprinsen och Räven.

Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget. Inlägget saknar bilder, men det kan hända att jag lägger in några senare (är utan scanner just nu).

Historien utspelar sig i en fantasy värld som ser lite medeltida ut. Döden har besegrats och fängslats i en magisk spegel, enligt legenden. Detta har fört med sig att varken människor eller djur dör på naturligt vis...de lever och ruttnar tills de faller isär, skickas till avrättningsfabriken 'valsverket' där de halshuggs - eller dödas av inhyrda män. Men de små syskonen Zorn och Dirna visar sig ha kraften att döda med en enkel beröring, om de samarbetar. Vilket förstås drar till sig olika intressenter - både goda och onda.

Jag ska inte säga så mycket mer om själva historien än så. Det är en intressant premiss för en story, och det känns verkligen lyckat. Trots det att barnen inte är särskilt utvecklade karaktärer kan jag tycka; Dirna är lite ondskefull och kavat medan Zorn är lite snällare och barnsligare, men de verkar inte ha några verkligen speciella särdrag. Däremot är figurerna runt dem desto roligare: vi har bödeln som innehar tusentals själar från alla människor han avrättat i valsverken (och dessa kommer förstås fram rätt som det är - han är som en extremt fall av multipla personligheter), en mystisk och sadistisk kronprins som håller på att förruttna till både kropp och själ, och en blodtörstige och allvarsam hitman som verkar vara ute efter barnen - men vill han dem verkligen illa? Ibland är det okej att huvudkaraktärerna är lite halvtråkiga, om de i birollerna är desto mer galna och lyfter historien.

Storyn tar många roliga vändningar i dessa två volymer, och jag kan definitivt tänka mej att läsa vidare. Man vill ju veta hur det ska gå för barnen; två så här pass korta volymer är egentligen inte jättemycket att utveckla allt med, om nu serien inte bara är tre böcker förstås. I sådana fall blir jag besviken!

Och som serieskapare och illustratör måste jag förstås ge mig in på hur den är tecknad. Det är ett ganska cartoony stuk på personerna, vilket jag tycker verkar lite klassiskt för sådana här BD (franska) serier. Normalt är det inte något jag föredrar, men det var något annat som gjorde att jag tog hem böckerna: bakgrunderna. De är fantastiskt välgjorda och detaljerade. Och så är serien mästerligt färglagd. Varje ruta förmedlar en känsla av stämning med färgerna och skuggorna.

MEN en sak som är viktig att komma ihåg: trots att dessa böcker finns i tidningshyllan på t.ex Pressbyrån, jämsides både Min Häst och Herman Hedning så ska man inte missta sig. Denna serie är INTE barnvänlig. Den är makabert våldsam och full med gore. Inälvor sprutar hit och dit, och folk blir lemlästade rätt som det är. Jag skulle säga 16 årsgräns (i USA hade den fått 18 år skulle jag tro, men de är ju lite mer konservativa än vad vi är i vårt avlånga land.)

Allt som allt: en spännande och kul berättelse, och jag vill definitivt läsa mer!

Kossans slutgiltiga betyg: 4/5

. . . Hej. *skäms*

Jaha så har det gått över en månad sedan jag uppdaterade... igen. Häpp.

Men jag har i alla fall gjort det lite snyggare häromkring på bloggen, som ni ser :D Jag är jättenöjd med Bloggers nya Design-komponent. Grymt lätt att göra det hela lite mer spännande att titta på.

Inlägg kommer snart, jag lovar. Hade sista dagen på min förskolepraktik igår, så nu har jag förhoppningsvis lite mer ork om kvällarna så jag kan ta tag i min lilla skrivhörna på nätet. Hoppas ni stannar kvar!

Å just ja...

En sak till! Något som jag brinner för är ju urban exploration, eller utforskningen av övergivna platser (eller andra ställen som man egentligen inte får vara på, heheh). Och bland mina välbesökta länkar till sajter i urbex-temat finns reactor4.be. De som driver webbsidan har gjort flera resor till Pripyat, alltså spökstaden runt kärnkraftverket Chernobyl. Det är otroligt vackra men såklart sorgsna bilder i gallerierna, väl värda ett besök. Jag gillar särskilt filmen/bildspelet som gjorts med fotona och experimentell musik. Väldigt stämningsfullt och gripande (och är en bra snabblektion i olyckan om ni inte känner för att läsa en massa artiklar och försöka förstå alla strålningsformler och siffor...).

Men varför skriver jag om detta nu?

Är det nördigt? Ja, lite, om man räknar urbex, historia och fotografi som några av mina nörd-intressen. Och för att det här är min blogg, och jag får skriva om vilka konstiga random grejer jag vill, tack så mycket. ;)

Men mest för att idag, 26e april 2010, så är det 24 år sedan olyckan på Chernobyl inträffade.

Eller snarare, i skrivande stund, exakt 24 år, 10 timmar och 25 minuter (nej, jag har självklart inte räknat ut detta själv - jag kan ju knappt räkna till 10 utan att använda fingrarna till hjälp - men sidan reactor4 har en klocka på startsidan...). Ja, ungefär lika gammal som jag är denna händelse (jag är knappt ett halvår yngre bara).

Under senaste åren har det ju varit en massa naturkatastrofer - mest kommer man säkert ihåg tsunamin 2004, den massiva jordbävningen i Haiti tidigare i år, och nu närmast vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på island. Dessa katastrofer kunde ingen rå för. Man hade säkert kunna hanterat sviterna bättre, men ingen hade kunnat stoppa den där monstervågen, jordskalvet eller silvertejpat igen vulkanhelvetet. Men Chernobyl, däremot, orsakades av vår egen största fiende, det största hotet mot mänskligheten - mänskligheten själv. Och även 24 år senare är det onaturligt radioaktivt på många håll runt Pripyat. En ny sarkofag runt reaktorn måste byggas, för den gamla och hastigt ihopbyggda håller på att brytas ned och läcka. För inte tal om alla som dött eller blivit lidande av strålningsskador. Ja, det finns många spår efter de 24 år 10 timmar och nu 30 minuter sedan olyckan.

Vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt, men hela händelsen är tänkvärd. Att naturkatastrofer är tragiska på sitt vis, men är i grunden omöjliga att förhindra. Men en sådan hemsk olycka som i grunden orsakades av människor? Mer än tragiskt. Att 24 år senare märker vi fortfarande ganska tydligt av denna olycka: framförallt, en hel stad står tom och öde och obrukbar. Att det hela mörkades och invånarna i Pripyat inte fick veta hur allvarlig olyckan var, och framförallt inte evakuerades förrän över ett dygn efter olyckan? Och fick höra att de skulle få återvända efter tre dagar?

Människor är allt vidriga varelser, eller hur? Inte alla, förstås, men förvånansvärt många med makt!

Men nu räcker det med domedagstänk och fördömande av mänskligheten.

Om jag ska avsluta på en positiv punkt, så tack vare Pripyats ödeläggande, har naturen kommit tillbaka. Djur och växter som inte ens fanns i zonen innan den ödesdigra dagen 1986 har florerat, tack vare att det inte funnits människor i området på över två decennier. I Vitryssland har del av zonen gjorts till naturreservat, och planer för detsamma finns i Ukraina. Boskap i zonen som inte dog direkt av strålningen vanställdes, men generationerna efter är normala. Naturen repar sig, helt enkelt, och till och med förbättras. Inget ont som inte för något gott med sig, eller vad säger ni?

Urk.

Hej.
Jag har varit magsjuk hela helgen.

Hade ju tänkt recensera Zorn & Dirna annars, men har inte riktigt orkat göra något (jag fick tvinga mej till att få fram nästa två sidor till True Will, som var 'mina' - alltså jag påbörjar arbetet på dom). Idag är jag hemma från förskolan, mest för säkerhets skull. Jag mår ganska bra, men jag vill ju inte sprida helvetet vidare. Jag tänker bespara er alla detaljer, men det var ingen trevlig helg. Däremot kan jag tala om att blåbärssoppa är bra vid magsjuka på två sätt! Det sägs ju vara diarrehämmande och lätt för magen. Men jag upptäckte en annan fördel av den blå drycken: OM man inte får behålla det i magen, så är det relativt trevligt att kräkas upp den. Förutsett att man då som jag inte hade något annat än vatten i magen vid uppkastningstillfället...

Nog om det! Egentligen ville jag bara dela med mej av lite gullighet här på bloggen. Det är ju inte så jobbigt att sitta hemma och dega när man är sjuk, om man har sådant här sött sällskap:Lilla Doris. Söt men ilsk, hon nafsar gärna på mej när vi sitter och gosar. Otacksam liten best.

Nu ska jag försöka skriva lite, jag har nämligen börjat jobba med en ny serie. (Ja, jag vet. EN TILL?! Men jag har beslutat att lägga Beyond Myth på hyllan ett tag. Jag har kört in mej i ett hörn med den och har upptäckt att jag har byggt upp hela konceptet jättefel och dåligt. Gör om gör rätt. Så i väntan på orken att faktiskt göra om och göra rätt, så vilar jag dom tankarna och tränar lite på en aningen enklare historia.)

Toodles!

Dracula Recension

Jag har inte läst originalet som inspirerade den här serien, Bram Stokers Dracula (även om jag funderar på att göra det nu). Däremot såg jag Francis Ford Coppollas (jag vet aldrig hur många L och P det är i det namnet...) filmatisering för många år sedan. Jag tror jag somnade under den, inte för att jag tyckte den var tråkig, utan för att den är lång (128 minuter, enligt Wikipedia). Vad jag minns var den väldigt snygg och...obehaglig. Serien Dracula som jag recenserat är absolut inte obehaglig, men däremot snygg.

Här ser ni omslaget, lite bättre än förra inlägget. Klicka gärna bilderna i inlägget för att se bättre!

Vartefter jag läste upptäckte jag vissa saker som jag blev väldigt irriterad på. Fast det mesta som jag inte gillade hade med översättningen till den svenska upplagan att göra, och inte med originalet. Så den här recensionen kommer att delas upp i två delar: En som handlar om serien i sej, och en del som handlar om översättningen.

Om serien:
Ja, den är snygg. Jag diggar maneret, verkligen. Fast det ser ut som om bilderna tuschats på något dåligt papper, linjerna ser väldigt gryniga ut (vilket det blir i tryck när man tuschar på ett papper som gör att tuschet blöder lite). Visserligen en struntsak att klaga på, men med tanke på den väldigt fluida och mjuka stilen på karaktärerna hade det helt enkelt varit lite mer najs om man tuschat på ett prima blankt papper. Eller fejkat bort grynigheten åtminstone. Men Halliars färgläggning är helt grym. Den är hyfsat simpel, mest solida färger med en enkel cel-style skuggning, men ändå stämningsfull och effektfull. Han har till och med besvärat sej med att färglägga tuschlinjerna här och var för ökad effekt. Förutom att sånt blir snyggt så kan jag intyga att det inte är helt lätt och kan vara rätt så tidskrävande (för att inte tala om tålamodsprövande!). Jag skulle själv inte vara så jättepigg på att använda den effekten i en hel bok!

Karaktärsdesignen är bra, man ser tydlig skillnad på alla karaktärer, framförallt. Det kan verka uppenbart att man måste kunna sa skillnad på figurerna, men gå och läs en sämre manga där man INTE gjort särskiljande drag på karaktärerna (vanligare än man kan tro!), sen kom tillbaka och berätta för mej hur viktigt detta är! Och Doktor van Helsing är fruktansvärt söt i Caldwells tappning, med sina pepparkornsögon och ving-lika fluffiga ögonbryn (det är han längst till höger på omslaget)! Och framförallt så matchar karaktärsdesignerna deras personligheter. Jag gillar även jaktglade amerikanen Morris' design, som en långhårig cowboy i en engelsk gentlemans kläder.

En snygg splash page (eller en ruta som tar upp en hel sida, för er oinsatta!)

Men storyn då? Egentligen borde jag kanske ha läst originalet för att kunna uttala mej, men då kanske jag hade jämfört för mycket. Vad jag KAN säga är att det stundvis blir lite hackigt. Mer än en gång vände jag blad för att direkt bläddra tillbaka och titta om det kanske saknades en sida däremellan. Detta berodde på dialogen, den flödade inte så bra alla gånger. Och slutet kändes alldeles för abrupt och odramatiskt. Jag hade gärna sett slutstriden mot Dracula vara i några till sidor och ha lite coolare fight. Bara för att man följer en existerande story betyder det ju inte att man inte kan ta ut svängarna lite! Fast helt okej läsning, och jag tror dessutom att den kanske är menad för läsare som är lite yngre än mej. Det känns onekligen så på den ganska gulliga bildstilen.

Jag gillar verkligen det här uppslaget. Lucys bländande vita klänning ger verkligen en skön och dramatisk kontrast mot mörkret i rutorna innan.

Och nu till en massa eländigheter med översättningen. Den är, tyvärr, verkligen helt kasst översatt! Förutom stavfel (bland annat på en av huvudkaraktärernas NAMN. Hallå.) så är det felöversatt på ett par ställen (alltså direktöversatt från engelskan så att det inte blir korrekt på svenska), och ibland får man läsa om texten flera gånger för att fatta, helt enkelt dåligt skrivet.

Jag nämde i förra inlägget att jag inte gillade typsnittet. Vi kan uppdatera med att jag verkligen inte gillar det nu, efter att ha läst boken. Förutom att det är rent utsagt FULT så är det lite svårläst, och alldeles för skarp i kontrast mot bilderna. Kanske om den inte var så tjock, eller om de hade gjort något åt kerningen så att den blev lättläst hade det varit bättre. Men värst av allt, typsnittet har uppenbarligen INGET 'Å'. Det är verkligen oacceptabelt. Ska du skriva något på svenska ska du bannemej se till att 'Å' finns med i typsnittet! Fattade dom inte hur dumt det är att flika in ett annat typsnitt mitt i ett ord för att få till Å? Särskilt när dom till och med MISSAR att lägga in Å:et på något ställe? Alltså, det är inte bara ett A utan lilla ringen över, utan bokstaven saknas helt just där. Och ersättningstypsnittet för Å:en som inte missades ser lite ut som Comic Sans, och är verkligen helt olik resten av texten. Det är inte så förbannat svårt att hitta ett typsnitt med Å. Till och med många gratistypsnitt har typ alla europeiska specialtecken, jag har flera stycken sådana (som dessutom är tusen gånger snyggare och mer lättlästa).

Jag medger förstås att gemene man antagligen inte skulle anmärka så mycket på skillnaden, men jag ser det jättetydligt. Och det gör mej besviken när man inte tar mer hänsyn när man ska utföra ett professionellt uppdrag som översättning av boktexter ändå innebär. Och jag har övertygelsen om att man inte kan göra något ordentligt ska man helst låta bli helt. Tyvärr, Berättarförlaget, ni står inte i hög kurs med mej just nu, om Dracula är ett typexempel på det ni ger ut. Och Katarina Nordh, jag undrar om det är du som översätter på Animal Planet och Discovery också, jag brukar reagera på att deras program är så asdåligt översatta! Det förstörde verkligen läsningen av en annars helt okej serie.

Ser ni skillnaden? Det gör jag. MORR MORR MORRRRR.

Det vore kul att se den oöversatta versionen, hur originaltextningen såg ut och om dialogen har bättre flow än den svenska. Jag får leta runt lite på nätet och se om jag hittar något utdrag åtminstone.

Kossans slutgiltiga betyg: 3/5 (Vilket är snällt egentligen. Hade detta varit originalutgåvan hade den fått nöja sej med 2/5)

Tråkigt att vara så negativt inställd i min första recension, jag brukar verkligen försöka att se det positiva i allt. Vi får hoppas att Zorn & Dirna är lite mer upplyftande att recensera!

Serier på Bibblan!

Häromdagen var jag på Eskilstuna Stadsbibliotek. Det var min mening att låna hem några av de första volymerna av mangan Fullmetal Alchemist. Jag älskar den som anime, och bestämde mej att ge mej på att läsa den. Jag har haft svårt för att just läsa manga för bildspråket och så. Och kanske lite för att det inte tas in några bra nya manga i Sverige (som jag har nämnt förut här). Men de jag ville ha var utlånade. Men jag fortsatte att rota i seriehyllan, som utökats rejält sedan jag sist var där och snokade. Jag hittade tre böcker att ta hem.

En seietolkning av Bram Stokers Dracula, samt två volymer av den franska serien Zorn & Dirna (som även finns att köpa på Pressbyrån såg jag).

Dessa tänkte jag recensera här på bloggen! Först ska ni få se lite bilder av båda serierna.

Dracula.

Fruktansvärt dålig bild, jag vet. Uppdaterar med en bätte nån gång. Kanske. :P

Den här versionen av Dracula har tolkats och skrivits av Michael Mucci. Tecknaren heter Ben Caldwell, och Bill Halliar står för färgerna, översatt av Katarina Nordh. Den kom ut i USA 2008, och ett år senare kom den svenska utgåvan. Från Berättarförlaget.

Första intrycket? Snyggt! Jag diggar den här lite Disney-möter-Hellboy stilen (se filmen Atlantis om ni vill ha fler exempel på detta. Najs ju). Det var just därför jag lånade den. Och för att jag gillar vampyrer (som inte glittrar, tack Stephanie Meyer). OCH för att jag gillar när klassisk litteratur görs till serier (har själv lekt med tanken om att göra min favoritroman Den Stora Gatsby till serie). I samma serie fanns även en version av Tom Sawyer.



Just nu vet jag inte om det är en avslutad bok, eller om det finns fler. Jag har en känsla av att Bram Stokers vampyrsaga är ganksa förkortad om det bara är den här boken. Det står däremot Nr.1 på framsidan, så det är inte säkert. Jag uttalar mej om det när jag läst den.

Fler intryck? Jag gillar inte typsnittet som använts. Lite för svårläst och klumpigt. Och passar framförallt inte med tidsåldern i serien. Berättarrösten är som en dagbok eller brev, vad jag förstår, och då kan jag tycka att det varit lämpligare att ha ett lite mer snirkligt handstils-font. Hade det varit handtextat så hade jag kanske förlåtit dom, men jag ser att det är ett typsnitt (om man observerar att bokstäverna är ändå ganska uniforma). Vet ej om det är samma typsnitt som i originalet. Dessutom är både berättarrutorna och pratbubblorna vita och saknar konturer. Jag tycker man åtminstone kan lägga en ljus gulbeige nyans i berättarrutor, särskilt när det är många sådana som kan blandas ihop med dialogen.

Men annars är det snygg layout, enkla men tydliga karaktärsdesigner och bakgrunder. Behändigt litet A5-format. Gillar't!



Zorn & Dirna:


Omslagen på de första två volymerna, Valsverken samt Kronprinsen och Räven

Jag sa att serien var fransk, men det vet jag inte säkert. Allt tyder på det, däremot. Serien skrevs av Jean-David Morvan, tecknades av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy. Färgläggning av Color Twins. Svenska upplagan kom 2009, originalet kan vara från 2001, men det vet jag inte säkert. Utgivet av Albumförlaget.

Sagan utspelar sej i en medeltids/vikinga-aktig värld. Döden har besegrats, vilket innebär att både människor och djur aldrig upphör att leva. Men barnen Zorn och Dirna har en begåvning som gör att de kan döda med en enkel beröring! Sen vet jag inte mer förrän jag har läst.



Intrycken: Formatet är typiskt de fransk/europeiska BD-serierna. Lite större än A4 (tänk Spirou eller Tintin). Färgläggningen är jättesnygg, och bakgrunderna är fantastiskt detaljerade och vältecknade. Det är karaktärerna också, förstås. Fast jag tycker att huvudpersonerna, barnen Zorn och Dirna, mer ser ut som små hober än barn. Och Zorn har typ hockeyfrilla... Men serien är i alla fall snygg, och jag såg nu att den innehåller en liten referens till Miyazakis film Princess Mononoke (mer om det i fulla recensionen). Och jag gillar konceptet, vi får se hur det hela spelar ut. Däremot har även här berättarrutorna och pratbubblorna samma färg, precis som i Dracula. Det irriterar mej mindre i den här boken, eftersom det är väldigt få berättarrutor, och alla textrutor har en svart kant så de blir välmarkerade.



Så nu ska jag ta och läsa dessa serier, så återkommer jag när jag har skrivit lite recensioner. Då har ni nåt att vänta på!

...Hallååå? Är det nån där?

Hej. Jag är tillbaka. Typ.

Vilken bloggfrånvaro! Jag vill inte kalla det bloggpaus, för sånt brukar indikera något drastiskt eller traumatiskt som har hänt. Och en kombination av lathet och 'annat att göra' är inte direkt dramatiskt.

Men eeeh...Glad Påsk på er, typ nästan i efterskott.

Varför har jag inte varit här? Jo, livet. Jag fick praktik på en förskola och sedan dess har det varit kaos (ett underbart och härligt kaos förvisso) där jag bestämt mej för att bli förskollärare och sökt utbildning, samt fått tillfälle att förlänga min praktik. Men nu sitter jag här och tänker blogga lite. Jag har ett par saker jag vill ta upp, så det blir några inlägg inom en snar framtid.

SPX är ju snart. Förbannat snart, typ om två veckor, lite drygt. Och nej, jag tänker inte vara där. Fattiglapp som man är. Tyvärr. Och nu gäller det att spara de få penningar jag har, för jag ska nämligen följa med mina föräldrar till USA i sommar och hälsa på käre bror och familj (WOOOHOOOOOO!) och då vill jag förstås ha lite att handla (serier och Sally Hansen-nagellack) för. Jag har redan spejat ut vad det finns för seriebutiker i Evanston...

Brorsan, är du medveten om att det finns ett 10-tal ganska nära omkring er gata? Och att jag tänker låna Lilla O's trehjuling om jag måste, för att besöka allhopa!

Men nog om det. Nu ska det bli skärpning här på bloggen. Om jag så måste sätta av en dag i veckan då jag gör inlägg så okej. Jag vill inte tvinga fram nåt men jag blir så less varje gång jag går in och ser samma gamla inlägg från DECEMBER (hallå!).