Varje gång har jag sprungit till dörren (det är två steg från där jag sitter vid datorn) och kikat ut i titthålet. Inte en själ syns. Jag tycker att det låter som om det kommer från min våning, men det ekar ju ganska rejält i trapphuset också. Det kan vara min granne till vänster, för jag vet att det bor en karl där, men jag förstår inte riktigt vad det är han gör i sådana fall. Går han i sömen månntro och kikar utanför sin dörr och grymtar? Ljuden började efter midnatt, så det är möjligt. De andra grannarna på min våning är gamla tanter, samt en yngre kille. Och hans dörr ser jag när jag kikar ut.
Nu lät det igen! Fast nu var det bara en dörr som låstes, kan vara någon på våningen nedanför som kom hem från krogen, eller någon häruppe som låste om sig för natten. Ingen mansröst den här gången i alla fall.
Och ja, jag tror verkligen på andar och spöken och sådana hedniska ting, fast jag tror (eller vill inte tro) att något sådant rör sig därute just nu. Det är antagligen en granne, på riktigt. Det som stör mig är att jag inte vet! Det vanliga mänskliga syndromet genom alla tider: vi räds det vi inte förstår!
Jag hade tänkt lägga mig nu, men jag pallar inte att vakna av det där i natt! Det finns risk att jag kissar på mig då. Jag är egentligen inte mörkrädd men har ganska livlig fantasi, och skrämmer lätt upp mig själv i mörkret. Okej, det betyder kanske att jag är mörkrädd... Dessutom har jag på sistone haft mardrömmar och sovit lite dåligt för det. Nej, det är minsann iPod och hörlurar som gäller för läggdags!
Förresten, det är en sak som jag kommer att skriva om: drömmar! Jag kommer inte särskilt ofta ihåg dem, men de jag lyckas hålla kvar i minnet på morgonkvisten är oftast grymt haschiga eller otäcka. Som ett exempel drömde jag en gång att jag och familjens schäfer King jagade Saddam Hussein på en flygplats i Dubai. Det var en pickup involverad, som min älskade King föll av flaket på. I kid you not. Helkonstigt (men vovven skadades inte i drömmen, om ni undrar!).
Eller den för några veckor sedan då det kom en våg av bränder rakt genom flera bostadshus (inklusive min lägenhet förstås) i en rak linje efter ett blixtnedslag, fast ingenting alls brändes upptäcktes det efter paniken lagt sig. Och för att stoppa bränderna fick brandkåren släppa några lass med något konstigt tvålflingsaktigt från helikoptrar, som man absolut inte fick andas in. Gissa vem som blev fast utomhus medan de vita flingorna dalade nedåt? Total ångest. Men fler sådana lär det i alla fall bli, och då får ni läsa om dem!
Gonatt (eller gomorrn kanske...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar